Måndag 21.40

Det här är bara en halv uppdatering om vad som hänt sedan sist, och just nu befinner jag mig i Melbourne tillsammans med Mammica och Lillebror efter att ha kört från Adelaide via Great Ocean Road. I morgon bär det av till Sydney. Följande text är alltså inte det senaste som hänt, utan skrevs lördagen den 15:e. Resten kommer eventuellt snart, men det kan även dröja ett tag. Så blir det när man är upptagen mest hela tiden.

Jag har varit väldigt lat på senaste tiden med mitt bloggande. Ett hett tips är att ännu en gång checka Sebs (http://130409.over-blog.com)  blogg eftersom han lägger ner mer tid på den än vad jag gör.

I skrivande stund sitter jag på en liten buss någonstans i öknen omkring Uluru och Kings Canyon. Ja, jag har förflyttat mig från The Top End och Darwin till The Red Centre och Alice Springs.

Min mamma och lillebror flög in till Darwin natten mellan söndag och måndag, och jag och Seb hade tidigare på söndagen checkat in oss på vår gamla campingplats, fast i ett hus istället för en gräslätt som vi vanligtvis befinner oss på på sådana ställen.

Huset var rena rama lyxen eftersom vi hade bott två veckor ute på gatan i East Point. Nu hade vi helt plötsligt en riktig säng att sova i, en privat toalett med dusch, ett riktigt kök och kylskåp, platt-TV, luftkonditionering och takfläktar. VI fick till och med rena handdukar och tvålar. Himmelriket!

Nåväl, vi hämtade upp mina besökare mitt i natten, de skulle landa 2.30 men var en halvtimme försenade. Vi var rätt trötta vid det laget, speciellt eftersom vi hade haft en barberque tidigare tillsammans med Kata och Katie och ett gäng av deras kompisar. Det var sista gången jag träffade dem eftersom de åkte till Bali på måndagen.

De två veckorna innan min familj kom hit gjorde vi inte så mycket. Jag vet inte ens hur vi spenderade tiden, mer än att jag letade reda på femhundra olika saker inför roadtrippen med mor och lellebror. Så trött jag är på sånt nu!

En dag bjöd dock på två överraskningar på rad. Vi var inne i stan när vi plötsligt såg en av de tyska killarna som jag jobbade med på farmen och som vi även spenderade lite tid med på campingplatsen i Alice. Det var kul att se honom igen efter nästan två månader, och när vi stod där och pratade med honom kom en tjej vi träffade på nämnda campingplats förbi också. Hon och tysken känner inte varandra, men för mig och Seb var det superhäftigt att stöta på båda två helt plötsligt.

En annan dag fick vi också en överraskning, men en tråkig sådan. Seb hade köpt en liten BMX-cykel i Alice som vi jämt fått släpa på, men eftersom den fick plats i bilen var det okej att lasta in och ur den lite då och då. En tidigare dag hade han fått en ny cykel också. Vi satt och åt frukost vid sjön när vi plötsligt fick besök av en man som frågade om vi ville ha en cykel eftersom han skulle flyga till Perth och inte kunde ta den med sig. Seb som vill ha allt sa naturligtvis ja, och så blev han ägare till en vanlig stor blå cykel han döpte till Blueby.

Den tråkiga överraskningen var att en morgon stod inte cyklarna kvar vid sjön där vi ställt dem. Någon hade brutit upp kedjan och stulit dem. Sorgligt så det gjorde ont. Seb hade dessutom påbörjat en kul idé, han köpte nämligen klistermärken från alla ställen han besökt i Australien och satte dem på cykeln. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på förlusten.

Under de två veckorna vi spenderade vid sjön fick vi även en ny vän. Ollie. Ollie är en fågel. Och en tillgiven sådan. Han är en helt vanlig australiensisk vild fågel som efter en veckas matning till och med kunde äta bröd ur handen på oss. Vi upptckte att han hade ett par kompisar som vi döpte till Hollie, Mollie, Polly och Collie. Det ska dock tilläggas att vi bara såg två av hans kompisar, men resten av namnen hade vi som reserv.

I måndags när vi fick besök åkte vi alla fyra tillbaka till Lake Alexander och visade utbölingarna var vi bott större delen i Darwin. Vi tog även en simtur i saltvattnet.

Dessutom åkte vi till Crocodylus Park och tittade på 8000 krokodiler och matade dem. Vi fick även hålla i en babykrokodil, coolt.

Tisdagen spenderade vi I Litchfield National Park och badade i vattenfall. Det var dock lite läskigt eftersom vi föregående dag fått höra att där fanns sötvattenkrokodiler runt omkring i parken. De är dock inte så farliga om man inte retar upp dem. Saltvattenkrokodilerna som finns i havet och i Kakadu National Park däremot är människoätare.

På onsdagen bar det av till tågstationen för att hoppa på det legendarriska tåget The Ghan som går från Darwin till Adelaide via Alice Springs. Det var supersorgit att lämna kvar Seb på perrongen och jag saknar honom så enormt. Vi har spenderat två hela månader tillsammans, nästan 24/7 (de enda stunderna vi varit ifrån varandra har varit när vi varit på toa i princip). Man blir ganska fästa vid varandra under sådana omständigheter.

När vi tre svenskar kom fram till Alice Springs ett dygn senare, efter ett stopp på vägen i Katherine där vi åkte på en busstur och fick se bland annat Katherine School of the Air och Katherine Springs, bar det av till vandrarhemmet där vi skulle bo, innan jag tog de två andra på en liten rundvandring i stan.

På fredagsmorgonen blev vi upphämtade klockan 6 för att åka in till den riktiga öknen och få se vad jag redan sett en gång tidigare.

Första stoppet var Stuarts Well (där jag och Seb inte stannade när vi åkte hit) och jag och mamma red kameler (egentligen var det dromedarer, men av någon anledning kallas kameler dromedar och dromedarer kameler här, mysko.

Till slut kom vi fram till Yulara, som är samhället utanför nationalparken där Uluru och Kata Tjuta är (Ayers Rock och The Olgas på engelska för dem som inte minns det). Vi åt lunch där och sedan åkte vi för att gå runt Uluru. Det är en liten runda på 10,4 km och temperaturen låg på 40 grader. Behöver jag säga att det var tungt och jobbigt. Inte ens speciellt intressant att traska runt där. När jag och Seb var här skippade vi det, och det hade varit lika bra att göra den här gången också. Mamma fick ge upp halvvägs för att inte ta livet av sig..

Därefter fick vi svalka oss i en iskall pool innan vi såg solnedgången över både Uluru och Kata Tjuta, men jag föredrog första gången jag såg det eftersom man kunde se färgskiftningarna i stenen. Sedan var det dags för kvällsmat och därefter några välbehövliga timmar i swagen (en sorts utanpåsovsäckssovsäck som jag redan förklarat tidigare). Skönt.

Men det sköna varande inte tillräckligt länge eftersom vi blev väckta klockan fyra för att hinna se soluppgången. Dumheter, eftersom det inte var något speciellt med det heller. Även där föredrog jag första gången.

Därefter gick vi en vandring i Kata Tjuta kallad Valley of the Winds, en tur på 7,4 km som jag redan gjort en gång tillsammans med Seb Så det kändes väldigt onödigt att göra det igen, men det är väl alltid bra att motionera lite. Suck.

Sedan bar det av till kulturcentret där vi även åt lunch, och just nu är vi cirka 40 minuter från Kings Creek Station. Vi stannade till på en rastplats för två minuter sedan, och på just den rastplatsen spenderade jag och Seb en natt. Kul att vara tillbaka där. Måste jag komma ihåg att säga till honom.

Idag blir det nog inte så mycket mer för oss hoppas jag. Man kan åka helikopter om man vill, men det har jag ju redan gjort i Glen Helen (tillsammans med Seb och Seb från England när vi gjorde vår roadtrip), så det hoppar jag över. Jag tror de har kameler också, men det kan jag ju också hoppa över, så jag vet inte vad jag ska göra i eftermiddag.

I morgon blir det promenad igen. Jag vet inte exakt hur lång den är, men skulle gissa på 7-8 km för att kolla på Kings Canyon. När jag var här senast såg jag faktiskt aldrig själva canyonen eftersom vi gick på 22kms-tvådagarsvandringen Giles Walk, och när vi kom fram till Kings Canyon var jag för trött för att orka klättra upp där igen. Tur, för annars hade jag antagligen gjort den en andra gång nu också. Men lite planerade jag ju faktiskt för just det.

För övrigt är det äckligt varmt med temperaturer på 40-sträcket när det är som varmast, men vi klarar oss rätt bra ändå. Det ska bli skönt att sova i en swag för antagligen sista gången inatt, och sedan kommer vi tillbaka till Alice på söndag och flyger till Adelaide på måndag.

22.00 Måndag

Hej igen mina kära läsare!

Nu har jag en liten stund över till att berätta om de senaste utflykterna och bravaderna.

Jag och Seb packade ihop våra saker, tog hans (numera min) van och åkte söderut till Ayers Rock, även kallad Uluru av aboriginerna, The Olgas, även kallad Kata Tjuta, och Kings Canyon. Vi kom inte iväg förrän söndag morgon på grund av att vi blev försenade på lördagen.

Vi hade bunkrat upp rejält för att överleva ute på vägen och vi styrde kosan mot Uluru. Vi kom dock inte iväg förrän två timmar efter beräknad avfärd. Vi hade ställt klockan på fem, åkte till Coles för att köpa frukost och lite andra res-bra-att-ha-grejer. Men de öppnade inte förrän sex, så vi fick sitta utanför och vänta i 20 minuter. Därefter skulle vi åka och fylla tanken med diesel, men de öppnade inte förrän sju, så där fick vi också vänta ett litet tag. Men sedan kunde vi äntligen åka iväg.

Han har som sagt en van av märket Ford, från –83 eller något, men som fick en ny motor någon gång på 2000-talet tror jag. Så den går bra ändå. Och som ni vet är det vänstertrafik i Australien, så när jag tog över ratten var det med stor spänning. Men det gick bra, och allt som allt körde jag 500 km. Inte illa pinkat utan att ha kört på vänster sida mer än en gång tidigare i två minuter.

Söndagen spenderade vi inne i Ulurus nationalpark och tittade på solnedgången över stenen. Inte superintressant kanske. Man kan gå runt den också, men vi valde att inte göra det eftersom vi hade lite ont om tid och ork för det. Man kan även klättra upp på den, men aboriginerna vill helst inte att man gör det, så vi lät bli och tittade på när andra gjorde det istället.

Den natten sov vi i vanen på en grusväg en bit ifrån huvudvägen. Det är egentligen inte tillåtet, men vi ville inte slösa massa pengar på en campingplats, så istället lagade vi nudlar i mörkret och jag höll hela tiden utkik efter dingos. Men som tur var kom det inga och jag var så glad när vi till slut kröp ihop i bilen för att sova.

Måndagen var det tidig uppgång. Före solen till och med. Vi skulle nämligen se soluppgången över The big rock också. Så klockan fem var det uppstigning igen och när vi kom till nationalparken var det fem-sex bilar framför oss och parken öppnade inom fem minuter. Perfekt tajming.

Efter soluppgången åkte vi vidare mot The Olgas. Där bestämde vi oss för att gå en vandringstur på 7,4 km. Det skulle ta tre timmar, men vi gjorde det på 2 h 10 min. Duktiga vandrare var vi allt.

Därefter åkte vi mot Kings Canyon. Vi hade egentligen tänkt åka till någon av de två campingplatserna i området runt canyonen, men eftersom det började skymma och vi inte ville köra i mörker mer än nödvändigt bestämde vi (jag) att vi skulle stanna på en gratis rastplats och övernatta där. Betydligt bättre än att campa mitt ute på en väg, trots att varken vägen eller rastplatsen hade toalett.

På tal om att köra på vägarna under nattetid. Man ser så fruktansvärt många kängurur sittandes vid vägkanten när det är mörkt, och man ser ännu fler liggande döda utmed vägkanten dagtid. Tydligen blir de förvirrade och lockade av bilens lyktor och hoppar upp på vägen när en bil kommer körandes. Den israeliske killen berättade att han en gång väjt för två kängurur på vägen, men att den ena hoppat in i sidan på hans van när han körde förbi dem. Dumma djur det där. Fast häromkvällen kom det en wallaby till campingplatsen här och jag och Seb handmatade den med en skiva bröd. Så sött! Han (kängurun alltså, inte Seb) var bara några centimeter ifrån mitt ansikte. Mäktigt.

Tillbaka till vår road trip. Tisdagen var vi inte uppe fullt så tidigt som föregående morgonar, men vi åkte i alla fall iväg vidare mot Kings Canyon i hyfsad tid. Vi hade planerat att använda faciliteterna på ena campingen för att diska och duscha, men vi fick förhinder och fick strunta i det. Istället körde vi till ett annat gratis rastområde. Vår planerade 22 kms-vandring var nämligen mellan King Canyon och ett ställe som heter Kathleen Springs, och det var på det sistnämnda stället vi stannade. Där fanns vatten så vi kunde diska, men inte duscha. Vi ville börja vandringen därifrån, men visste inte hur vi skulle göra med bilen. Det blev till slut så att vi åkte till Kings Canyon Resort och frågade efter information och tips om vandringen där och lånade även deras telefon för att registrera oss. Ringer man inte tillbaka före en viss tid åker de ut och letar efter en, så det är alltid bra att registrera sig ifall man går vilse eller skadar sig på vägen.

Vi fick även rådet att ställa bilen i Kings Canyon och fixa lift tillbaka till Kathleen Springs, så det var precis vad vi gjorde. Vi fick lift av ett par från Gold Coast och kvinnan frågade om vi var härifrån och hon sa att jag hade en aning australiensisk accent. Sånt gör mig alltid superglad att höra. De var i alla fall jättetrevliga och körde oss utan problem till vår startpunkt.

Vi började gå 12.50 och hade enligt beräkningarna sex timmars vandring framför oss. Första dagen bestod av en etapp på 14 km, men eftersom vi är så snabba höll vi en hastighet på 4 km per timme och kom således fram 17.20 (vi tog tre pauser om 10, 15 och 10 minuter). Målet var en "campingplats" där vi skulle övernatta och vila ut. Överallt på vandringen var det stenigt och besvärligt, och "campingplatsen" var helt enkelt en liten sänka där det var platta stora stenblock med sand emellan. Vi satte upp tältet på en av sandplatserna och åt vår medhavda pastasallad vi hade en plastpåse. Det gäller ju att tänka ordentligt när man packar.

Vatten hade vi gott om med oss. Vi hade försökt ta reda på hur mycket vatten vi behövde och vi hade fått rådet att ta allt från 15 liter per person och dag till 1 liter per person och timmes vandring. Eftersom dag nummer två var beräknad till fyra timmars vandring (8 km) hade vi med oss 24 liter vatten. Stackars Seb bar på 20 liter i sin stora ryggsäck medan jag bar på resten i en mindre ryggsäck. Eftersom vi gick ganska fort och det inte var speciellt varmt drack vi inte så mycket vatten heller, och när vi kom tillbaka hade vi fortfarande en 10-literspåse oöppnad. Men det är alltid bra att ha för mycket än för lite.

Nåja, natten var skön och inte alls så kall som jag oroat mig för. Jag sov inte ens med långa byxor och långärmat (vilket jag gjort de två senaste nätterna här, det har varit iskallt!). Däremot var det blåsigt värre, plus att det började regna på morgonkvisten. Som tur var slapp vi det när vi påbörjade vår vandring igen klockan 9, efter att ha ätit frukost bestående av ägg- och tomatmackor.

Onsdagens vandring var alltså beräknad att ta 4 timmar, men eftersom jag räknat ut vår medelhastighet efter fyra kilometer föregående dag, visste vi att det antagligen skulle ta betydligt kortare tid än så. 11.40 kom vi fram till Kings Canyon, vilket innebar att vi tog lite längre tid på oss än på tisdagen, men å andra sidan fanns det mer att fotografera ju närmare man kom slutmålet.

Jag var helt slut när vi kom fram till vår van igen, men Seb påbörjade en till vandringstur. Det var nämligen så att vi inte såg själva canyonen så han bestämde sig för att springa dit. Jag skriver springa, eftersom turen var beräknad till 3-4 timmar, men han gjorde den på 1 h 10 min. Så därefter satte jag mig framför ratten och vi körde mot Alice Springs igen.

På vägen stannade vi tre gånger för att fråga efter framjobb, men fick inte något konkret napp på något ställe. Vi fick höra att ena av dem eventuellt behövde någon nästa vecka, så vi får se vad som händer. Det stället var samma som ringde mig i för ett tag sedan för att höra vem jag var, så de har redan information om mig. Men jag kanske ringer dem igen, bara för att kolla läget.

På grund av att vi stannade blev vi försenade och hamnade ännu en gång i en mörkersituation. Med 60 kilometer kvar till Alice Springs (det ska tilläggas att avstånden i Australien är enoooorma, vilket man verkligen märker när man bara vill hem igen, och vilket man kan se en liten del av i antalet kilometer jag körde, Seb körde ju minst lika mycket han också) tog vi en paus och åt en macka och lite nudlar för att bli pigga igen. Och till slut kom vi äntligen fram. Så oerhört skönt.

Sedan dess har det inte hänt mycket. Vi har varit på campingplatsen som vanligt och busat med brittiska Seb och israeliska Oren, plus lite annat folk som kommit och gått.

Ännu en gång vet jag inte vad som händer här näst eftersom jag inte bestämt mig för om det är en bra idé att åka norrut eller inte. Vi får helt enkelt se vad som händer framöver.

Här kommer en uppdatering från tidigare. Ikväll fick jag min andra hårklippning på campingplatsen. Första gången var det Katie som klippte lite i topparna och ikväll fick jag en ny frisyr av en riktig hårfrisörska. Det var nämligen så att häromdagen skulle jag klippa Orens långa hår lite grann, och då kom en kvinna som också bor här på campingen och frågade om jag var frisör, vilket jag ju inte är. Så då klippte hon hans hår istället, och sa att hon gärna klippte andras hår också. Så ikväll frågade jag henne om hon hade tid för mig och det hade hon alltså. Det var bara en liten trimning och jag erbjöd henne 20 dollar men hon tog bara emot 10. Så det var den billigaste klippningen jag någonsin fått, om man inte räknar med Katies såklart. Och det var dessutom ett halvår sedan jag klippte det ordentligt, så det var verlkligen på tiden.

Vad jag dessutom kan tillägga är att vi antagligen åker till Darwin imorgon. Så vem vet, nästa inlägg kanske kommer norrifrån.

13.54 Torsdag

Det har hänt en del sedan jag skrev, men inte på jobbfronten tyvärr.

Om vi börjar med jobb, jag har ringt några farmer, men ingen har hittills kunnat ge mig jobb. Jag har några till försök att göra, men det är på ställen som är halvt turistinriktade också, så det är inte en äkta aussie outback upplevelse, fast det har jag ju egentligen redan haft. Så det kanske inte spelar så stor roll egentligen.

Nu till hur jag har bott de senaste nätterna. Jag sov hos couch surfar-värden tre nätter och sedan åkte jag tillbaka till campingplatsen eftersom mina tyska kompisar varit tvungna att komma tillbaka. Deras bil krånglade nämligen. Så jag sov i deras tält tillsammans med Kata och Katie en natt, och en annan (förra natten) i en tysk killes van. Det var mycket mer bekvämt än att trängas i ett tvåmanstält på en superstor luftmadrass som tog upp halva utrymmet i tältet.

Förra natten var det partynight igen och vi hade superkul igen. Tyskarna hade fixat bilen så i morse påbörjade de sin resa mot Darwin för andra gången. Jag är nu tillsammans med killen i vars van jag sov, på mitt gamla vandrarhem. Vi checkade in ett annat också, för jag hade läst att de hade gratis Internet, men det hade de inte längre. Däremot hade de ett erbjudande där man kunde köpa 72 timmars Internet för 25 dollar och använda dem hur man ville under 10 dagar. Det var rätt lockande, för det var rätt billigt. Jag skulle antagligen kunna använda upp dem, men samtidigt vill jag ju inte ha som mål att stanna här i 10 dagar. Här får jag betala 4 dollar i timmen för Internet, eller 15 dollar för 24 timmar i sträck. De har även ett erbjudande för en vecka i sträck, men jag minns inte hur mycket det kostar. Kanske ska kolla upp det.

Jag ska se om jag an få ett jobb inne i stan, men säger jag att jag vill stanna så kort tid som möjligt för att jag letar ett annat jobb tror jag inte att jag kan få något. Så det blir nog att säga att jag vill stanna här i tre månader eller något, och sedan sluta ifall jag får napp någon annan stans.

Så nu vet ni lite mer om hur det går för mig här i öknen. Jag lever och har det bra, även om jag känner att den senaste veckan varit totalt bortkastat i jobbbemärkning. Och tysken ska ta sin van och åka till Sydney i morgon. Eller ja, han åker ju inte till Sydney i morgon, men han påbörjar sin resa dit i morgon.

Som jag sa innan, kom gärna med frågor om ni undrar något.

18.07 Lördag

Det här superlånga inlägget skrevs igår (fredag), men kunde inte publiceras förrän idag.

Här kommer en uppdatering på de senaste två veckorna.

När jag kom tillbaka till stationen på lördagen (den 22.e) var de i princip klara med "the mustering" vid "the home stead", ihopfösandet vid själva gården alltså. De hade sovit ute ett par nätter och så även den natten, så därför fick jag ta del av det också. Dagen efter skedde lastningen på lastbilen som kommit kvällen innan. Tre gigantiska tvåvåningssläp fylldes. Inte dåligt. Och tänk att köra ett sådant monster!

De följande dagarna var väldigt händelselösa med vanligt hushållsarbete, plus massa ner- och uppbyggande av "yards", små och stora inhägnader, med "the portable pennels", de bärbara staketen alltså. Jag har fortfarande blåmärken i armvecken efter dem och svullnaden har inte lagt sig helt heller.

Vi skulle göra en till muster i en annan paddock men blev försenade eftersom det regnade och åskade i Alice Springs så helikoptern som skulle komma och hjälpa till kunde inte flyga ut till oss förrän på torsdagen.

Vi på marken var jag, Kata (Katie var hemma och var house girl), All, de två tyska killarna Her och Nic och tre aboriginiska killar vid namn Der (ca 26 år), Jon (21) och Sam (16). Dessutom var "the stock agent", han som säljer boskapen, där flera dagar, men ingen av oss arbetare gillar honom. Han är fruktansvärt otrevlig och bossar runt för mycket, trots att han egentligen inte yttrar många ord. Han är helt enkelt en människa som är lätt att ogilla. En dag in i musteringen fick vi ytterligare hjälp av en 59:åring vid namn Max som själv haft en farm i NSW men som han sålt. Han däremot var en skojig filur som vi skrattade hejdlöst med.

Det var coolt att jobba med aboriginerna och vi kom väldigt bra överens med dem. Inte många får chansen att jobba med australiensiska urinvånare, men vi hade det bra med dem där ute i öknen.

Det tog cirka 30-45 minuter att köra ut till "the stock camp" där vi bodde, och paddocken hette 18 mile. Jag körde flera gånger på sandvägarna, och efter ett tag hade jag lärt mig hur bilen (the ute) fungerade tillsammans med underlaget, så jag vågade på mig att köra så fort som i 80. Cool känsla att fara fram sådär mitt i öknen. Ingen har såklart bilbälte på sig och vi sitter ofta uppe på flaken och åker. Jag har förresten kört med släp för första gången också (fast inte i 80), på vilket det stod fyra tunnor med bränsle i. Lite läskigt, tänk om de hade fallit av och exploderat.

Jag var hemma vid "home steadet" ett par gånger under de fem dagarna (de andra var aldrig hemma), eftersom All behövde mig som extrachaufför när han körde traktorerna eller lastbilarna. Att köra hans bilar var verkligen superkul, och jag kommer sakna det en hel del.

Själva musteringen gick till så att helikoptern var ute hela förmiddagen (två faktiskt eftersom den första dagen misslyckades) och vi andra satt och spelade kort och gjorde ingenting. Jag och Her och Nic lärde tjejerna och All att spela poker, och vi spelade även en omgång tecknet vilket var kul.

Sedan åkte All, Der och Jon plus Alls pappa (en tjockis som inte gör mycket mer än att sitta i en fåtölj hela dagarna) i bilar och på motorcyklar för att fösa in boskapen i inhägnaderna. Därefter var det dags för "drafting", vilket innebär att de olika djuren delas in i grupper. Vi föste in dem i mindre inhägnader för att sedan fösa in dem i "racingbanor" som i sin tur delades upp i fler inhägnader. En för tjurar, en för kossor och kastrerade tjurar och en för kalvar och "clean skins", omärkta djur alltså. Dessutom ledde en väg ut i det fria där vi släppte ut "bush cattle", som jag inte riktigt vet innebörden av. Antagligen för att de ska föröka sig ytterligare eller något sådant.

De omärkta djuren fick sina öron märkta och klippta och rumporna brända. Ungtjurarna, kallade Mickies, fick testiklarna uppskurna medan kvigorna, kallade Heffas, slapp det, naturligtvis.

Småkalvarna var supersöta, men jag lyckades bli kickad ett par gånger, och mina ben är blåsvarta lite överallt. Dessutom var jag tvungen att hoppa upp på staketen flera gånger för att inte bli attackerad av vilda kossor och där fick jag ytterligare blåmärken. Som jag skrev i förra inlägget blev jag dock stångad på riktigt av en Micky när jag skulle få in honom (och hans kompisar) i en ränna. Jag hann nästan helt upp på staketet, men han fick in ett par träffar ändå, varav en med hornen rakt i knävecket. Jag har ett vackert blåmärke där nu, och i början kunde jag knappt gå på benet tack vare det dumma stället att få en smäll på.

Sovningen gick till så att vi sov i "swags", som är en sorts sovsäck med en madrass i som tål vatten och vind, och som man har utanpå den vanliga sovsäcken. Vi sov inte direkt på marken utan hade sängar att lägga våra swags på.

Varje morgon blev vi väckta av All som satte på motorn som gav oss elektricitet i vår "caravan", en ganska stor vagn med spis, kylskåp och mat i. Det var tidiga väckningar varje morgon, runt sex varje dag tror jag, utom sista, då vi blev upp sjasade klockan 5.20 eftersom vi hade en annan halvfärdig paddock som vi var tvungna att avsluta (det var bara lite drafting och märkning kvar där). Den andra paddocken hette 8 mile, men jag vet inte om avstånden stämmer över huvud taget. Vad jag vet däremot är att 18 mile verkligen var längre bort än 8 mile, det tog nästan dubbelt så lång tid att åka till 18 mile som 8 mile.

En kväll åkte vi från 8 mile till 18 mile med Der som chaufför och Jon och Max inne i bilen, och jag, Kata och Sam satt på flaket. Solen höll på att gå ner, och All var kvar på 8 mile med stock agenten för att köra hem boskapen därifrån, och jag och Kata började sjunga för full hals. Der föll in där han tyckte att det passade, och den kvällen var helt galen. Alla sprang runt och sjöng och dansade och partyhumöret var på topp, tills vi gick och la oss i duktig tid klockan kvart i nio.

Det var helt underbart att sova ute i det fria, även om det måste varit något konstigt med luften (plus att det var väldigt vindigt ett par nätter och vi fick några stänk regn också). En natt vaknade jag, satte mig upp och satte på mig glasögonen och var säker på att det var dags att gå upp snart. Tydligen sa jag "Quick, hurry up" till Kata, men det minns jag inte. Och sedan måste jag ha insett att det inte var dags för frukost än, och somnade om.

En annan natt vaknade jag av att mitt "vindskydd" på min swag flög av på grund av den starka vinden, och trodde att det var min hatt som flög av så jag for upp med armen efter den. Sedan insåg jag mitt misstag men det gick också upp för mig att jag haft min hatt precis jämte sängen och eftersom det blåste så mycket blev jag oroligt att den faktiskt flugit iväg. Därför steg jag upp och hittade den mycket riktigt fyra meter från sängen. Tur att jag vaknade innan den flugit iväg ännu längre.

En tredje kväll gick Kata och la sig tidigt och när jag gick förbi hennes säng sa hon något till mig på tyska. Jag hann bara uppfatta "auto, bil alltså, och frågade henne vad hon sagt. Då svarade hon "Ah, ich spreche Deutsch" (=Åh, jag pratar tyska) och då sa jag god natt till henne och hon somnade om. Dagen efter frågade jag henne om hon mindes det, och hon berättade att hon frågat om vem som kommit i bilen, för hon hade nämligen sett billyktor och hört musik. Det var bara det att ingen hade kommit och vi hade inte haft någon musik, så vi skrattade länge åt hennes svammel.

Maten då. Jo, vi åt oftast bara sandwich till lunch (en dag jobbade vi oavbrutet och åt bara frukost och middag) och till middag lagade jag och Kata vegetarisk mat till oss medan All fixade kött eller köttstuvning till de andra. Så vi klarade oss faktiskt rätt bra i matväg mitt ute i öknen.

Duschen var en militärstilsdusch med en påse med en kran på som man fick fylla på vatten i Vi hade ett skynke uppsatt i ett par träd som skydd och första gången jag och Kata duschade (vi hjälpte varandra med vattnet) kunde vi inte sluta skratta åt hela grejen. Det var minst sagt den mest intressanta och annorlunda duschupplevelsen i hela mitt liv.

Våra toalettbestyr fick vi naturligtvis sköta bakom träd och buskar, och efter ett tag kändes det som den mest naturliga saken i världen.

De två tyska killarna blev sparkade två dagarna in i musteringen, och för ett par dagars extrahjälp kom Alls kompis med flickvän, men de var bara där ett par dagar. Alla vi andra (jag, Kata, Max och aboriginkillarna) tyckte det var orättvist att de blev sparkade, men tydligen ansågs de oanvändbara. Ett par dagar senare fick vi reda på att Katie bestämt att hon och Kata skulle sluta också, eftersom hon verkligen vantrides som house girl och ville följa med killarna på deras resa upp mot Darwin. De har nämligen en egen van som de åker runt i och sover i. Så jag visste inte vad jag skulle göra, eftersom jag skulle ha blivit lämnad ensam och som tjej hade jag inte haft något annat val än att vara house girl på heltid. Vilket jag inte ville. Dessutom skulle vi bara få 200 dollar i veckan istället för de utlovade 400, så jag bestämde mig för att lämna farmen jag också.

Sista kvällen var dock en bra sådan eftesom vi fick god mat och två olika sorters jellys plus en vaniljsåspudding. Efteråt delade jag och K:na på en flaska vodka och drack tillsammans med All, lastbilschaffisen som kommit samma kväll och stock agenten. Den sistnämnda var inte fullt så otrevlig som han brukar, men chaffisen var superkul och han lovad att ge mig ett par nummer till andra stationer för att söka nya jobb. Det gjorde även Der (han och de andra två hade lämnat oss dagen innan), så nu väntar jag på samtal från dem båda två. Jag fick även ett par nummer av Max och ska ringa dem någon dag nu snart.

För dem som undrar var jag nu befinner mig kan jag avslöja att jag är tillsammans med de fyra tyskarna på en camping plats i Alice Springs. Killarna sover i sin bil, och vi tjejer delar på ett minimalt tvåmanstält. Jag fick låna en sovsäck men vi sover direkt på marken, så ryggen gjorde lite ont i morse. De fyra andra ska antagligen åka vidare mot Darwin imorgon (lördag), så efter det ska jag antagligen ta in på vandrarhem igen om jag inte hittar en couch surfare som vill ha mig som inneboende tills jag får tag på jobb.

Faktum är att jag egentligen hade kunnat tänka mig stanna på Mt Denison, men jag hade antagligen inte trivts med husarbetet, eftersom det inte var det jag ville göra. Det var ju boskapen jag ville arbeta med, inte dammråttorna. Att bo ute i öknen var toppen, trots allt sanddamm och att man såg ut som en aborigin av all smuts efter en dags arbete.

Jag jobbade sammanlagt 3,5 veckor och fick 700 dollar. De andra två tjejerna jobbade 5 veckor (jag var ju i Tamworth 1,5 vecka) och fick 900. Det innebär att jag fick 200 dollar i veckan, medan de fick 200 för fyra veckor och 100 för en. Dessutom fick jag lite bonusdagar på mitt visum, vilket jag var väldigt tacksam för.

Så nu får vi helt enkelt se vad som händer härnäst. Utan plan blir allting mycket mer spännande, så håll utkik efter nästa uppdatering!

Och kom gärna med frågor om ni vill att jag ska skriva om något mer som har med farmarbetet att göra. Jag har säkert glömt en hel massa detaljer.

Och här kommer en snabb sammanfattning av fredagen och vad som händer nu.

Jag har just nu alla mina saker hemma hos en couch surfing kille i Alice Springs eftersom tyskarna har åkt iväg upp mot Darwin. Han har inte Internet hemma, så därför gör jag ett litet besök på mitt gamla vandrarhem igen. Jag vet inte riktigt hur länge jag ska vara här, men det löser sig säkert.

Igår skulle vi egentligen ha gått ut och partajat i Alice, men det slutade med att vi stannade kvar på campingen hela natten istället. Vi hade superkul och festade med två andra killar som också var här.

Nu får jag helt enkelt se vad som händer härnäst. Varken Der eller chaffisen har ringt mig än, men jag hoppas de gör det snart.