Teaterkväll
Oj, så fel man kan ha ibland. Det blev ingen datortid alls, för fem minuter efter tidigare inlägg kom Ry och sa att vi skulle åka om en liten stund. Han skulle nämligen ha en teateruppvisning som jag fick följa med på. Den var jättebra, och eftersom han går på en pojkskola så fick flera av pojkarna spela flickor. Ry var en av dem, och han var helt klart den sötaste lilla tösen av dem alla.
Och nu ska jag sova. För jag är supertrött. Kanske att jag lyckas komma in i rätt dygnsrytm också.
Gamla tider
Tänk va, här sitter jag och äter svensk hönökaka med svensk vegetarisk pastej på andra sidan jordklotet. Inte klokt vad tekniken går framåt. Eller ja, det anses väl inte så konstigt att kunna frakta med sig mat på resor nu för tiden, men jag tänkte mer i jämförelse med tiden runt sekelskiftet för 109 år sedan.
Jag var hos min lokala optiker innan jag åkte tillbaka till Australien, och där hamnade jag i en konversation med en annan kund. Hennes farfar hade nämligen åkt till Nya Zeeland och kommit tillbaka när hennes pappa var fem år. Pappan var född 1897, så det innebär dels att den här tanten i fråga var rätt gammal själv, och dels att farfarn måste ha seglat hela vägen till Nya Zeeland. DET måste ha varit ett riktigt äventyr.
Idag tar det drygt ett dygn att flyga till Australien från Sverige, och Nya Zeeland ligger ännu lite längre bort, så tänk er bara hur lång tid en resa via båt måste ha tagit. Väldigt imponerande måste erkännas.
Vad som däremot antagligen inte drabbade seglarna förr i tiden är jet lag. Då hade man ju tid att ställa om dig vart efter man bytte tidszon. Det flöt ju på naturligt. Värre är det nu föt tiden. Jag har fortfarande inte helt kommit in i den nya rytmen, och efter att ha råkat somna om efter förra blogginlägget vaknade jag inte förrän efter ett. Då fick jag dock fart på benen och lagade varma mackor (varav en betod av hönökaka), men jag upptäckte för sent att vi inte hade någon ost hemma, så de blev rätt tråkiga med bara ketchup, ananas och krydda. Men det gick bra ändå. Sedan dess har jag tömt diskmaskinen, tvättat om omgång tvätt samt torktumlat och vikt en hisklig hög med kläder som bara låg och skrek åt mig. En och en halv timme tog vikningen. Så mycket kläder var det faktiskt.
Så nu tycker jag att jag gjort mig förtjänt av lite vila, det vill säga, datortid. Och sen kanske jag fortsätter läsa lite i min bok som mamma gav mig, Törnfåglarna. Den verkar faktiskt väldigt bra måste jag säga. Så med den kommer jag antagligen spendera rätt mycket tid den kommande tiden.
Kattmys
Och så var det tisdag. Jag har absolut ingenting planerat för idag, men ska väl försöka vara duktig och få ordning på mina prylar här i rummet så jag vet vad jag har för något. Jag tror nämligen jag råkade öppna fel linsvätska igår, och det var ju inte så smart.
I morse vaknade jag tidigt igen, och Skypade lite samtidigt som katten låg och sov på min mage. Supermysigt! Han är verkligen den sötaste lilla kissemissen som finns. Min lilla Billy.
Jag har passat på att titta lite på de spanska nyheterna idag med. Man måste ju hålla sig uppdaterad på vad som händer i Europa, plus att det är bra för mig att lyssna på spanska emellanåt. Två flugor i en smäll, precis som det ska vara
För övrigt har jag nog ingenting att tillägga. Mer än att jag blev lite sur på B för att han inte installerat Officepaketet på min nya laptop. Inget Word och inget Excel. Det går ju bara inte att klara sig utan, och Internet är för slött för att kunna ladda ner det öppna programmet så länge. Så, ja, vi får väl se hur vi löser det här. Ett av dagens små i-landsproblem.
Anna's back in town!
17.50 Måndag
Det kanske är läge för en liten update nu.
Vad som kan tilläggas angående flygresa är detta:
Mannen som checkade in mig i Frankfurt trodde jag var från Oslo och skrev först ut endast resan mellan Abu Dhabi och Sydney. Då påpekade jag att det var rätt långt att gå till Abu Dhabi från Frankfurt. Men roligare incheckare har jag aldrig stött på tidigare, och då har jag ändå flugit en hel del de senaste åren.
Den australiensiska kvinnan som satt jämte mig på planet mellan just Abu Dhabi och Sydney trodde jag var amerikansk. Tydligen hade jag en sådan dialekt i alla fall.
Summa sumarum blir då att jag har en norskameikansk engelsk dialekt. Fast en annan har jag ju fått höra att jag är från Irland. Jag blir aldrig klok på min engelska. Och ingen annan heller verkar det som.
På flygplatsen i Frankfurt satt jag och pratade med en kille från Pakistan som pluggat i Borås och ville låna min dator för att kolla sin mail. Men se, det fick han inte. Inte för att jag ville vara taskig, utan för att Internet inte fungerade. Men han var rätt trevlig och sa att alla svenskar är så artiga av sig. Så tack, tack.
Det var nog det mest intressanta som finns att säga där.
Inatt sov jag bara fem timmar, men det har sina förklaringar. Så här såg nämligen gårdagen och dagens dag ut:
Ca 08.20 Jag kom hem till huset.
Ca 09.00 Jag gick och la mig för att vila ett par timmar.
Ca 18.20 Jag blev väckt av Ry (som nu har hunnit fylla 12) och som basunerade ut att det minsann var dinner om en liten stund. Jag blev helt förskräckt när jag insåg hur länge jag sovit.
Ca 02.20 Jag stängde av datorn för att sova igen, efter att ha suttit på Skype och MSN i en halv evighet och försökt få det att fungera. Det är förresten väldigt roligt att prata med någon på Skype som inte har en fungerande mikrofon. Den personens konversationshistorik blir väldigt ensidig nämligen. Dessutom tittade jag på min älskade Rove på kvällen. Åh, vad jag saknat honom!
Ca 06.45 Jag vaknade och bestämde mig för att Skypa lite igen och blev kvar i sängen ett bra tag.
Ca 12.00 Jag gick äntligen upp och tog en varm dusch. Huset är nämligen superkallt eftersom de inte har några element i den här världen. Det enda i värmeväg är två klumpiga bärbara element som jag hatar. Vad är det för fel med att ha element på väggarna i alla rum?
Ca 16.00 Ry och Le kom hem från skolan och jag skyndad iväg till postkontoret för att posta ett brev till Japan. 12,65 kostade det, vilket är cirka 75 kr. I Sverige hade det kostat betydligt mer än så. Gäller ju att vara smart ibland. Dessförinnan hade jag tittat lite på TV, gosat med Billy (som blivit superstor!) och fixat lite med min packning. Gud, vad jag har för mycket saker med mig! Hälften hade varit nog, det har jag insett nu.
Ca 17.50 Ja, det är nu det, och nu sitter jag med min blogg och tänkte publicera den Trevligt va?
Abu Dhabi
Efter tre veckors total bloggdöd befinner jag mig nu i Abu Dhabi. För dem som råkar vara oventande om var det ligger kan jag meddela att Abu Dhabi är huvudstad i Förenade Arabemiraten. Här sitter jag nu och väntar på mitt nästa flyg till Sydney, en liten resa som ska ta drygt 14 timmar. Dessutom är det visst frsenat en halvtimme med. Jättekul.
Min tillbakaresa till Australien påbörjades i Göteborg och jag tog mig hit via Frankfurt. Alla flyg har varit bra hittills.
Jag saknar dock redan Sverige. Det kändes så dumt att åka ifrån den varma sommaren som invaderat den kalla norden. Hoppas vinterkylan i Sydney inte är för tråkig.
Mitt batteri r inte jättebra, trots att jag har en splitternya minidator. Vet inte varför den inte var fulladdad, trots att jag använt sladden oavbrutet hemma. Mystikt. Men i alla fall, jag ska stänga av en liten stund nu, så jag eventuellt kan prata med Mammica och B när de vaknar. Det är för övrigt bara två timmars tidskillnad mellan Sverige och Abu Dhabi.
Japan 1984 vs. 2009 (Del II)
När Herman skrev sin bok 1984 stötte han på en skola som var mycket stolta över att inte ha bytt sin skoluniform sedan 1892. Pojkarna hade svarta höghalsade jackor och skärmmössor och flickorna sjömansklänningar med kjolar som gick ner till halva vaden. Och så knäppkängor. Idag ser det ungefär likadant ut. Jag såg en flock elever på ett av nöjesfälten i jackor som jag trodde hörde till marinen eller något sådant.
Kap. 5 Gangster, ett yrke man inte föraktar
Det här kapitlet kan jag inte yttra mig speciellt mycket om, eftersom jag inte stött på några gangsters i Japan. Men det är klart, enligt Herman så håller de bara sig till varandra och polisen har stenkoll på vilka som tillhör vilka gäng. Och tydligen är Tokyo supersäkert, nästan aldrig några rån eller påhopp, och ännu mer sällan är det turister som drabbas. Jag kan väl inte annat än att hålla med egentligen, eftersom jag inte upplevde Tokyo som en "farlig" stad.
Kap. 6 Åtta kanaler mord och hor
Ännu ett kapitel som jag inte har någon egen uppfattning om. Jag tittade inte på TV en enda gång under min två veckor långa vistelse i Japan. Men enligt Herman så visar man, i alla fall på 80-talet, mängder blod och nakna kroppar på kvällarna. Men som sagt, jag hoppar över en längre analys på det här kapitlet.
Kap. 7 Tack = Det är svårt att finnas till
Det här kapitlet berör japanskan som språk. Herman skriver att det är världens svåraste språk att lära sig, inte minst det skrifliga. Och ja, jag kan bara instämma till fullo. Yas försökte lära mig några enkla fraser, så som, hej, trevligt att träffas, jag heter Anna, osv. Men tydligen betonar de inga stavelser över huvud taget, vilket gör det väldigt svårt att få det rätta uttalet. Och att skriva det är ju bara helt omöjligt. Två olika ljudalfabet med 48 tecken i varje, plus kanji inlånat från Kina, plus lite "vanliga" tecken också.
Herman ger oss en liten språklektion i sin bok. Tack på japanska heter, som många säkert känner till, arigato. Men var färre vet om betyder det ordagrant "Det är svårt att finnas till", och det är tydligen precis så som japanen känner, att han måste återgälda skulden så fort som möjligt. Ursäkta på japanska heter sumimasen, vilket betyder "Detta är inte slutet", vilket innebär att den som ber om ursäkt förr eller senare kommer att bli tvungen att betala igen vad han ställt till med.
När jag var i Japan fick jag en lektion i hur en japan bör uppträda gentemot sina vänner, och något av det värsta man kan säga är att man inte bryr sig eller att det inte spelar någon roll. Tex "Var vill du äta någonstans?" eller "Tycker du att den här restaurangen ser bra ut?" måste besvaras med en riktig åsikt, och inget neutralt. I värsta fall, om man inte har någon åsikt, kan man svara "Jag har ingen erfarenhet av den här typen av mat, kan du vara snäll och förklara för mig vad det är?". Inte för att jag vet exakt vad det här hade med Hermans kapitel att göra, men det var något som jag reagerade på vad gäller japanernas sätt att tänka genom språket.
Japan 1984 vs. 2009 (Del I)
Kap. 1 Välkommen till världens fulaste huvudstad
Herman skriver att det tar en timme med buss från flygplatsen till själva terminalen på Narita flygplats med buss. Så fungerar det inte riktigt idag. Tacka vet jag tunnelbanor! Fast i och för sig, det tar fortfarande en dryg timme att ta sig till Narita från centrum. Det är det ju lite svårt att ändra på.
Kap. 2 Ursäkta min fula frus otäcka mat
Enligt Herman är det superovanligt att man blir hembjuden till en japansk familj. Jag hade ju lyckan att få besöka Yas familj i Osaka, och de levde inte alls så trångt som Herman beskriver det. Visserligen fick jag sova på en madrass på golvet, men Yas syster hade sitt eget rum med en vanlig säng, precis som vilken svensk tjej som helst. Däremot stämmer det som Herman skriver att man får ta av sig skorna ininanför dörren, sedan är det ett litet steg upp där man får gästtofflor på fötterna, och ska man sedan in i sovrummet (där golvet är täckt av sävmatta) måste man ta av sig tofflorna igen och gå i strumplästen. Att japanerna helt tiden ber om ursäkt för sig själva upplevde jag inte heller. "Ursäkta min fula hustru.. och inte kan hon laga mat heller.. ingenting har vi att bjuda på!" är ett av Hermans exempel på vad man kan få höra när man besöker en japan. Men ingenting i den stilen yttrades när jag var i Osaka. Yas familj var ju tvärtom väldigt angelägna om att få visa upp sin fantastiska toalett.
I samma kapitel berättar Herman även om bugningarnas vikt i Japan. Här bugas det till som tätt, och visst, det gör det fortfarande, men kanske inte i samma utsträckning som på 80-talet. Då var det viktigt att man bugade från midjan olika djupt beroende på rang, men när jag till exempel var på nöjesfälten i Japan så nickade bara "insläpparna" lite med huvudet och hälsade oss välkomna. Det var inga djupa bugningar där inte. Herman skriver att hissflickorna i de stora varuhusen bugar 2560 gånger i snitt per dag, och att konduktörerna på statsjärnvägarna bugar 2132 gånger per dag. Vad jag vet finns inga av de jobben kvar idag.
Kap 3. Världens dyraste biffar
Tydligen var köttpriset hisnande högt i 80-talets Japan, eftersom kossorna fick dricka öl och fick sákemassage av sina ägare. Upp till 1000 kr kilot kunde det visst kosta. Här har jag absolut ingen aning om hur det ser ut idag, eftersom jag är vegetarian och inte ens så mycket som kastar en blick på köttpriserna.
Hong Kong i punktform 2
22.50 Onsdag
Sista dagen i Hong Kong var också full med resor, men inte lika stressigt som föregående dag. Däremot var jag tvungen att gå upp tidigare och dessutom checka ut och lämna kvar min väska på hostelet. Men det gick så bra så bra. Och här kommer sista dagens äventyr.
1. Klockan 7.15 tog jag tunnelbanan från Mong Kok till Tsim Sha Tsui och letade reda på hotellet där upplockningen till dagens busstur skulle vara. Sedan satt jag i lobbyn ett bra tag eftersom jag var alldeles för tidig, men jag ville vara säker på att komma i tid.
2. Klockan 8.00 påbörjades bussturen till New Territories. Guiden var väldigt trevlig och pratsam och berättade massa roligheter under vägens gång. Bland annat fick vi reda på att normalt lever en familj på 4-6 personer i en lägenhet på 60-70 kvadratmeter. Så lite utrymme finns det kvar i Hong Kong. Han berättade också att Kina och Hong Kong kör på principen Ett land, två principer. Bland annat är det högertrafik i Kina, men vänstertrafik i Hong Kong, och i Kina råder enbarnspolitik medan man i Hong Kong får ha hur många barn man vill. Dessutom har de olika valutor. Trots allt detta hör alltså Hong Kong till Kina. Lite smått invecklat egentligen.
Första stoppet på bussturen var i alla fall Dragon Boat Racen i Tai Po. Intressant, men rätt tråkigt efter ett tag, så klockan 10.30 åkte vi därifrån. Nästa stopp var en lokal marknad med bland annat massa kött och inälvor i olika form som hängde över allt. Usch! Det fanns dessutom levande fiskar (eller inte så länge, jag såg när de högg huvudet av ålar och slängde ner den sprattlande saken i en låda) och torkade havsdjur. Alla möjliga sorters frukter och grönsaker och bakverk och allt möjligt fans där också. Dessutom, mitt i allt detta virr varr fanns ett litet tempel som vi tittade in i också. Jag tog följe med ett amerikanskt par och köpte "egg custard tarts", en sorts äggkrämkaka. Mycket konstig men rätt god. Det var för övrigt min lunch den dagen. Det amerikanska paret var väldigt pratsamma och trevliga av sig dessutom.
Sedan åkte vi vidare till Hong Kong Heritage Museum och fick ta del av konsten och historien i Hong Kong. Intressant.
3. Klockan 14.00 när vi var klara med bussturen hoppade jag av bussen på Hong Kong Island istället för i Kowloon. Där strosade jag omkring i området som hette Wan Chai och tittade på en gyllene blomstaty som Hong Kong fick när de lämnades tillbaka till Kina från Storbritannien 1997. Inte mycket att se, men jag har sett det i alla fall. Samma sak gäller ett blått historiskt hus som jag också tog mig en titt på. Jag besökte dessutom ett till litet tempel, mitt på gatan. Det är helt otroligt hur inklämda de är överallt.
4. Klockan 15.30 tog jag en vanlig spårvagn till Central, men innan dess tog jag mig även en titt på marknaden Tai Yuen Street Market, och köpte ett par strumpor och en tröja. Mina enda klädinköp i Hong Kong.
5. Jag fick vänta i en evighet i hamnen, än en gång eftersom jag planerat lite för väl tidsmässigt. Jag ville verkligen inte missa min båt som jag specialbeställt. Den heter Duk Ling och går bara två gånger i veckan och är en gammal djonk (kinesiskt segelfartyg) som går mellan Hong Kong Island och Kowloon. På den färden höll jag på och somna totalt vilket kändes konstigt för det gungade rätt mycket. Det tog en timme att ta sig över vattnet, och jag kom tillbaka till Kowloon klockan 18.00.
6. Den kvällen hade jag egentligen tänkt ta mig en närmare titt på Avenue of Stars (en promenadväg med kändisars namn i stjärnor på marken), Ladies' Market och Temple Street Market, men på grund av min trötthet (och ösregnet) bestämde jag mig för att åka tillbaka till vandrarhemmet och se om jag kunde sova någonstans innan jag skulle behöva ta mig till flygplatsen. Det kunde jag också göra, på en soffa på ett litet undanskymt ställe. Så när jag tog en flygbuss klockan 21.45 var jag någorlunda i form igen, även om det fattades en hel del innan jag skulle må prima.
7. Allting på flygplatsen gick väldigt smidigt och planet avgick som det skulle klockan 00.35. På flyget satt jag mitt emellan två brittiska män och pratade ingenting med dem över huvud taget. Jag tittade på Hitta Nemo och nästan hela Marley & Me, jag hann inte se klart den eftersom vi skulle landa. Men hela tiden där emellan (förutom när vi fick mat) sov jag. Skönt.
8. Vi landade som vi skulle tidigt på morgonen (runt 6.10) efter 12 timmar uppe i luften. Jag fick vänta ett par timmar på Heathrow innan mitt plan till Köpenhamn skulle gå. På det planet satt jag och pratade med en amerikansk kvinna större delen av tiden. Hon var väldigt trevlig måste jag säga, och tiden gick fort hem till Skandinavien.
9. Möttes av Pappa B på Köpenhamns flygplats, och snart var jag tillbaka hemma igen. Och så var den historien slut.
Hong Kong i punktform 1
Det har varit tomt här på bloggen sedan jag kom hem. Jag har helt enkelt inte orkat ta tag i det alls, men nu får det väl bli ändring på det. Och jag tänkte börja det hela där det slutade. Hong Kong.
Här har ni hela min resrutt under första dagen. Ett fasligt flängande blev det, som ni ser. Tyvärr kan jag inte lägga upp några bilder härifrån, eftersom mina engångskameror inte är framkallade ännu. Men jag tänkte förklara lite ändå.
1. Klockan 9.00 lämnade jag Mong Kok där jag bodde till Lai King med tunnelbanan för att byta till en annan linje. Vädret verkade helt okej, men jag tog med mig paraplyet, bara utifall att liksom.
2. Klockan 9.40 ungefär kom jag fram till Tung Chung där jag skulle leta upp linbanan, vilket jag också gjorde rätt snabbt. Strax innan 10.00 påbörjades linbanefärden upp.
3. Cirka 25 minuter senare var jag uppe i den lilla byn Ngong Ping. Där tittade jag på jätte-Buddha och ett kloster. Jag hade tänkt gå "Vishetens väg" också, men det hann jag inte.
4. Klockan 12.10 åkte jag ner med buss till Mui Wo.
5. Färjan från Mui Wo till Central gick klockan 12.50 och tog 35 minuter.
6. Från Central gick jag sedan till Exchange Square (där villade jag runt ett bra tag innan jag hittade rätt, trots att det var väldigt nära), och tog en buss som skulle till Stanley. Då var klockan 13.55.
7. Jag spenderade en stund på marknaden i Stanley när jag kom dit klockan 14.30, och köpte diverse souvenirer och presenter. Egenligen hade jag velat stanna längre, men tyvärr tillät inte mitt tidsschema det. För klockan 15.40 tog jag bussen tillbaka in till stan igen.
8. Från busshållplatsen (jag gick av vid en som hette Admiralty, och inte Central) gick jag sedan till Lower Peak Tram Station. Det är utgångsplatsen för spårvagnen som går raka vägen upp till The Peak där man har utsikt över allting i Hong Kong i princip. Spårvagnslinjen har varit igång i över 120 år och lutar som mest 27 grader. Väldigt brant! Resan upp dit tog nästan 10 minuter och jag kom fram 16.55. Vädret hade varit kanon fram tills nu, för uppe på The Peak var det regnigt och grått, och jag var glad att jag hade mitt paraply med mig.
9. Efter lite kikande (jag gick dock inte upp högst upp för då fick man betala mer, plus att det var väldigt dimmigt, så det kändes inte som att det var värt det) åkte jag ner med spårvagnen igen klockan 17.35.
10. På vägen tillbaka till tunnelbanestationen tog jag följe med två killar (män då, de var väl i 40-årsåldern) från Kalmar. Jag hörde att de pratade svenska på spårvagnen, och tydligen skulle de till tunnelbanan, så jag hoppade på dem och frågade om jag fick följa efter dem. Kul att prata lite svenska bara så där helt plötsligt!
11. Jag tog tunnelbanan från Admiralty och åkte hem till Mong Kok, tror jag kom hem runt 18.15-tiden. Åt lite kvällsmat och åkte sedan tillbaka till Tsim Sha Tsui för att titta på A Symphony of Light som är en ljusshow med massa byggnader som sänder ut ljus (äsch, kan inte förklara det ordentligt) och som började klockan 20.00. Vid det laget spöregnade det, så jag kunde inte riktigt njuta av föreställningen.
12. Efter showen tog jag tunnelbanan hem igen och gick och la mig. Eller något sånt. Och så var den dagen slut.
