18.07 Lördag

Det här superlånga inlägget skrevs igår (fredag), men kunde inte publiceras förrän idag.

Här kommer en uppdatering på de senaste två veckorna.

När jag kom tillbaka till stationen på lördagen (den 22.e) var de i princip klara med "the mustering" vid "the home stead", ihopfösandet vid själva gården alltså. De hade sovit ute ett par nätter och så även den natten, så därför fick jag ta del av det också. Dagen efter skedde lastningen på lastbilen som kommit kvällen innan. Tre gigantiska tvåvåningssläp fylldes. Inte dåligt. Och tänk att köra ett sådant monster!

De följande dagarna var väldigt händelselösa med vanligt hushållsarbete, plus massa ner- och uppbyggande av "yards", små och stora inhägnader, med "the portable pennels", de bärbara staketen alltså. Jag har fortfarande blåmärken i armvecken efter dem och svullnaden har inte lagt sig helt heller.

Vi skulle göra en till muster i en annan paddock men blev försenade eftersom det regnade och åskade i Alice Springs så helikoptern som skulle komma och hjälpa till kunde inte flyga ut till oss förrän på torsdagen.

Vi på marken var jag, Kata (Katie var hemma och var house girl), All, de två tyska killarna Her och Nic och tre aboriginiska killar vid namn Der (ca 26 år), Jon (21) och Sam (16). Dessutom var "the stock agent", han som säljer boskapen, där flera dagar, men ingen av oss arbetare gillar honom. Han är fruktansvärt otrevlig och bossar runt för mycket, trots att han egentligen inte yttrar många ord. Han är helt enkelt en människa som är lätt att ogilla. En dag in i musteringen fick vi ytterligare hjälp av en 59:åring vid namn Max som själv haft en farm i NSW men som han sålt. Han däremot var en skojig filur som vi skrattade hejdlöst med.

Det var coolt att jobba med aboriginerna och vi kom väldigt bra överens med dem. Inte många får chansen att jobba med australiensiska urinvånare, men vi hade det bra med dem där ute i öknen.

Det tog cirka 30-45 minuter att köra ut till "the stock camp" där vi bodde, och paddocken hette 18 mile. Jag körde flera gånger på sandvägarna, och efter ett tag hade jag lärt mig hur bilen (the ute) fungerade tillsammans med underlaget, så jag vågade på mig att köra så fort som i 80. Cool känsla att fara fram sådär mitt i öknen. Ingen har såklart bilbälte på sig och vi sitter ofta uppe på flaken och åker. Jag har förresten kört med släp för första gången också (fast inte i 80), på vilket det stod fyra tunnor med bränsle i. Lite läskigt, tänk om de hade fallit av och exploderat.

Jag var hemma vid "home steadet" ett par gånger under de fem dagarna (de andra var aldrig hemma), eftersom All behövde mig som extrachaufför när han körde traktorerna eller lastbilarna. Att köra hans bilar var verkligen superkul, och jag kommer sakna det en hel del.

Själva musteringen gick till så att helikoptern var ute hela förmiddagen (två faktiskt eftersom den första dagen misslyckades) och vi andra satt och spelade kort och gjorde ingenting. Jag och Her och Nic lärde tjejerna och All att spela poker, och vi spelade även en omgång tecknet vilket var kul.

Sedan åkte All, Der och Jon plus Alls pappa (en tjockis som inte gör mycket mer än att sitta i en fåtölj hela dagarna) i bilar och på motorcyklar för att fösa in boskapen i inhägnaderna. Därefter var det dags för "drafting", vilket innebär att de olika djuren delas in i grupper. Vi föste in dem i mindre inhägnader för att sedan fösa in dem i "racingbanor" som i sin tur delades upp i fler inhägnader. En för tjurar, en för kossor och kastrerade tjurar och en för kalvar och "clean skins", omärkta djur alltså. Dessutom ledde en väg ut i det fria där vi släppte ut "bush cattle", som jag inte riktigt vet innebörden av. Antagligen för att de ska föröka sig ytterligare eller något sådant.

De omärkta djuren fick sina öron märkta och klippta och rumporna brända. Ungtjurarna, kallade Mickies, fick testiklarna uppskurna medan kvigorna, kallade Heffas, slapp det, naturligtvis.

Småkalvarna var supersöta, men jag lyckades bli kickad ett par gånger, och mina ben är blåsvarta lite överallt. Dessutom var jag tvungen att hoppa upp på staketen flera gånger för att inte bli attackerad av vilda kossor och där fick jag ytterligare blåmärken. Som jag skrev i förra inlägget blev jag dock stångad på riktigt av en Micky när jag skulle få in honom (och hans kompisar) i en ränna. Jag hann nästan helt upp på staketet, men han fick in ett par träffar ändå, varav en med hornen rakt i knävecket. Jag har ett vackert blåmärke där nu, och i början kunde jag knappt gå på benet tack vare det dumma stället att få en smäll på.

Sovningen gick till så att vi sov i "swags", som är en sorts sovsäck med en madrass i som tål vatten och vind, och som man har utanpå den vanliga sovsäcken. Vi sov inte direkt på marken utan hade sängar att lägga våra swags på.

Varje morgon blev vi väckta av All som satte på motorn som gav oss elektricitet i vår "caravan", en ganska stor vagn med spis, kylskåp och mat i. Det var tidiga väckningar varje morgon, runt sex varje dag tror jag, utom sista, då vi blev upp sjasade klockan 5.20 eftersom vi hade en annan halvfärdig paddock som vi var tvungna att avsluta (det var bara lite drafting och märkning kvar där). Den andra paddocken hette 8 mile, men jag vet inte om avstånden stämmer över huvud taget. Vad jag vet däremot är att 18 mile verkligen var längre bort än 8 mile, det tog nästan dubbelt så lång tid att åka till 18 mile som 8 mile.

En kväll åkte vi från 8 mile till 18 mile med Der som chaufför och Jon och Max inne i bilen, och jag, Kata och Sam satt på flaket. Solen höll på att gå ner, och All var kvar på 8 mile med stock agenten för att köra hem boskapen därifrån, och jag och Kata började sjunga för full hals. Der föll in där han tyckte att det passade, och den kvällen var helt galen. Alla sprang runt och sjöng och dansade och partyhumöret var på topp, tills vi gick och la oss i duktig tid klockan kvart i nio.

Det var helt underbart att sova ute i det fria, även om det måste varit något konstigt med luften (plus att det var väldigt vindigt ett par nätter och vi fick några stänk regn också). En natt vaknade jag, satte mig upp och satte på mig glasögonen och var säker på att det var dags att gå upp snart. Tydligen sa jag "Quick, hurry up" till Kata, men det minns jag inte. Och sedan måste jag ha insett att det inte var dags för frukost än, och somnade om.

En annan natt vaknade jag av att mitt "vindskydd" på min swag flög av på grund av den starka vinden, och trodde att det var min hatt som flög av så jag for upp med armen efter den. Sedan insåg jag mitt misstag men det gick också upp för mig att jag haft min hatt precis jämte sängen och eftersom det blåste så mycket blev jag oroligt att den faktiskt flugit iväg. Därför steg jag upp och hittade den mycket riktigt fyra meter från sängen. Tur att jag vaknade innan den flugit iväg ännu längre.

En tredje kväll gick Kata och la sig tidigt och när jag gick förbi hennes säng sa hon något till mig på tyska. Jag hann bara uppfatta "auto, bil alltså, och frågade henne vad hon sagt. Då svarade hon "Ah, ich spreche Deutsch" (=Åh, jag pratar tyska) och då sa jag god natt till henne och hon somnade om. Dagen efter frågade jag henne om hon mindes det, och hon berättade att hon frågat om vem som kommit i bilen, för hon hade nämligen sett billyktor och hört musik. Det var bara det att ingen hade kommit och vi hade inte haft någon musik, så vi skrattade länge åt hennes svammel.

Maten då. Jo, vi åt oftast bara sandwich till lunch (en dag jobbade vi oavbrutet och åt bara frukost och middag) och till middag lagade jag och Kata vegetarisk mat till oss medan All fixade kött eller köttstuvning till de andra. Så vi klarade oss faktiskt rätt bra i matväg mitt ute i öknen.

Duschen var en militärstilsdusch med en påse med en kran på som man fick fylla på vatten i Vi hade ett skynke uppsatt i ett par träd som skydd och första gången jag och Kata duschade (vi hjälpte varandra med vattnet) kunde vi inte sluta skratta åt hela grejen. Det var minst sagt den mest intressanta och annorlunda duschupplevelsen i hela mitt liv.

Våra toalettbestyr fick vi naturligtvis sköta bakom träd och buskar, och efter ett tag kändes det som den mest naturliga saken i världen.

De två tyska killarna blev sparkade två dagarna in i musteringen, och för ett par dagars extrahjälp kom Alls kompis med flickvän, men de var bara där ett par dagar. Alla vi andra (jag, Kata, Max och aboriginkillarna) tyckte det var orättvist att de blev sparkade, men tydligen ansågs de oanvändbara. Ett par dagar senare fick vi reda på att Katie bestämt att hon och Kata skulle sluta också, eftersom hon verkligen vantrides som house girl och ville följa med killarna på deras resa upp mot Darwin. De har nämligen en egen van som de åker runt i och sover i. Så jag visste inte vad jag skulle göra, eftersom jag skulle ha blivit lämnad ensam och som tjej hade jag inte haft något annat val än att vara house girl på heltid. Vilket jag inte ville. Dessutom skulle vi bara få 200 dollar i veckan istället för de utlovade 400, så jag bestämde mig för att lämna farmen jag också.

Sista kvällen var dock en bra sådan eftesom vi fick god mat och två olika sorters jellys plus en vaniljsåspudding. Efteråt delade jag och K:na på en flaska vodka och drack tillsammans med All, lastbilschaffisen som kommit samma kväll och stock agenten. Den sistnämnda var inte fullt så otrevlig som han brukar, men chaffisen var superkul och han lovad att ge mig ett par nummer till andra stationer för att söka nya jobb. Det gjorde även Der (han och de andra två hade lämnat oss dagen innan), så nu väntar jag på samtal från dem båda två. Jag fick även ett par nummer av Max och ska ringa dem någon dag nu snart.

För dem som undrar var jag nu befinner mig kan jag avslöja att jag är tillsammans med de fyra tyskarna på en camping plats i Alice Springs. Killarna sover i sin bil, och vi tjejer delar på ett minimalt tvåmanstält. Jag fick låna en sovsäck men vi sover direkt på marken, så ryggen gjorde lite ont i morse. De fyra andra ska antagligen åka vidare mot Darwin imorgon (lördag), så efter det ska jag antagligen ta in på vandrarhem igen om jag inte hittar en couch surfare som vill ha mig som inneboende tills jag får tag på jobb.

Faktum är att jag egentligen hade kunnat tänka mig stanna på Mt Denison, men jag hade antagligen inte trivts med husarbetet, eftersom det inte var det jag ville göra. Det var ju boskapen jag ville arbeta med, inte dammråttorna. Att bo ute i öknen var toppen, trots allt sanddamm och att man såg ut som en aborigin av all smuts efter en dags arbete.

Jag jobbade sammanlagt 3,5 veckor och fick 700 dollar. De andra två tjejerna jobbade 5 veckor (jag var ju i Tamworth 1,5 vecka) och fick 900. Det innebär att jag fick 200 dollar i veckan, medan de fick 200 för fyra veckor och 100 för en. Dessutom fick jag lite bonusdagar på mitt visum, vilket jag var väldigt tacksam för.

Så nu får vi helt enkelt se vad som händer härnäst. Utan plan blir allting mycket mer spännande, så håll utkik efter nästa uppdatering!

Och kom gärna med frågor om ni vill att jag ska skriva om något mer som har med farmarbetet att göra. Jag har säkert glömt en hel massa detaljer.

Och här kommer en snabb sammanfattning av fredagen och vad som händer nu.

Jag har just nu alla mina saker hemma hos en couch surfing kille i Alice Springs eftersom tyskarna har åkt iväg upp mot Darwin. Han har inte Internet hemma, så därför gör jag ett litet besök på mitt gamla vandrarhem igen. Jag vet inte riktigt hur länge jag ska vara här, men det löser sig säkert.

Igår skulle vi egentligen ha gått ut och partajat i Alice, men det slutade med att vi stannade kvar på campingen hela natten istället. Vi hade superkul och festade med två andra killar som också var här.

Nu får jag helt enkelt se vad som händer härnäst. Varken Der eller chaffisen har ringt mig än, men jag hoppas de gör det snart.