Nu har jag pratat med Familjen Alv i telefon. Trots att klockan var över tio var barnen uppe och busar. Det var jättekul att prata med dem och barnen var helt vilda av glädje över att få prata med mig. Jag saknar dem. Även om det var jobbigt emellanåt så är de supersöta och jag hade inte kunnat komma till en bättre familj. Jag kommer definitivt att åka och hälsa på dem så fort jag får tillfälle!!

Så innan gick jag på lite sådana där rosa moln för att jag äntligen ringde och pratade med dem. Och Mamma Alv var jätteglad över det och jag hann även säga hej till Pappa Alv, även om det mest var de andra tre familjemedlemmarna som pratade.

Det jag borde göra nu är bestämma mig exakt för vilka kläder jag ska packa ner i väskan. Jag har nämligen lagt fram det jag tänkt ha med mig, men eftersom jag vill ha så lite vikt som möjligt med mig får jag rensa hårt. Det blir tufft, men jag vet att jag inte kommer ångra mig.

Nu är jag hemma och kan andas efter en hyfsat lång, men trevlig dag.

När jag skulle ta bilen till grannsamhället kom pappa utspringande och sa till mig att vänta, för tydligen gick bilen på bara tre cylindrar. Han skrämde upp mig och sa att det kunde spruta bensin, så han rengjorde lite under motorhuven, så till slut fungerade i alla fall bilskrället någorlunda och jag kunde ge mig iväg.

Först åkte jag till högstadiet och hälsade på. Jag träffade:
 - min svensklärare (han kände först inte igen mig, men när jag sa vad jag hette mindes han direkt, han tyckte det var jättekul att se mig och gav mig en stor björnkram)
 - min tysklärare och klassföreståndare (han hade precis påbörjat sin lektion men han kände igen mig direkt och hans elever frågade vem jag var och ville att jag skulle vara med på lektionen, skitkul, men jag hade inte möjlighet att stanna, annars hade jag kanske gjort det, haha)
 - min musik och teaterlärare (han har jag visserligen träffat vid några tillfällen under åren, men han är alltid jättekul att träffa)
 - två tjejer som jag känner via Röda Korset, även om jag haft den ena som dagmamma eller något när jag var liten

Min svensklärare sa att han ska gå i pension nästa år, och så la jag till att det finns inte så många av mina gamla lärare kvar, och så svarade han att de inte orkar för att det blir värre och värre varje år. Och något som slog mig när jag gick där i korridorerna var att ljudnivån var fruktansvärt hög. Helt otroligt att det kan vara så.

Sedan var det jobb i Kupan som gällde. Det var jag och en till där och sista timmen var jag där själv, och det gick jättebra. Jag gillar verkligen att vara där, och idag var det en liten pojke på kanske 6 år som var jättesöt. Vi pratade om skräckfilmer och att han ville vara ett spöke, och allt möjligt. Så fruktansvärt gullig var han, och han tolkade även för sin pappa som inte var jättebra på svenska. Pojken däremot pratade helt flytande utan någon som helst brytning, och det är något jag verkligen gillar. Flyttar man till ett annat land ska man låta sina barn både lära sig det nya språket naturligtvis (även om den här pojken säkert var född i Sverige), och även lära dem sitt hemlands språk. Det är så synd med barn som inte kan sitt ursprungsspråk. Skulle det bli så att jag bosätter mig i ett annat land än Sverige och uppfostrar mina framtida barn där kommer jag definitivt prata svenska med dem.

Jag har i alla fall haft en trevlig dag, och dessutom fick jag min information från reseorganisationen idag. Det står vilket vandrarhem jag ska bo på och en hel massa annat. Ska verkligen bli spännande det här, även om jag är väldigt nervös också.