Måndag 21.40

Det här är bara en halv uppdatering om vad som hänt sedan sist, och just nu befinner jag mig i Melbourne tillsammans med Mammica och Lillebror efter att ha kört från Adelaide via Great Ocean Road. I morgon bär det av till Sydney. Följande text är alltså inte det senaste som hänt, utan skrevs lördagen den 15:e. Resten kommer eventuellt snart, men det kan även dröja ett tag. Så blir det när man är upptagen mest hela tiden.

Jag har varit väldigt lat på senaste tiden med mitt bloggande. Ett hett tips är att ännu en gång checka Sebs (http://130409.over-blog.com)  blogg eftersom han lägger ner mer tid på den än vad jag gör.

I skrivande stund sitter jag på en liten buss någonstans i öknen omkring Uluru och Kings Canyon. Ja, jag har förflyttat mig från The Top End och Darwin till The Red Centre och Alice Springs.

Min mamma och lillebror flög in till Darwin natten mellan söndag och måndag, och jag och Seb hade tidigare på söndagen checkat in oss på vår gamla campingplats, fast i ett hus istället för en gräslätt som vi vanligtvis befinner oss på på sådana ställen.

Huset var rena rama lyxen eftersom vi hade bott två veckor ute på gatan i East Point. Nu hade vi helt plötsligt en riktig säng att sova i, en privat toalett med dusch, ett riktigt kök och kylskåp, platt-TV, luftkonditionering och takfläktar. VI fick till och med rena handdukar och tvålar. Himmelriket!

Nåväl, vi hämtade upp mina besökare mitt i natten, de skulle landa 2.30 men var en halvtimme försenade. Vi var rätt trötta vid det laget, speciellt eftersom vi hade haft en barberque tidigare tillsammans med Kata och Katie och ett gäng av deras kompisar. Det var sista gången jag träffade dem eftersom de åkte till Bali på måndagen.

De två veckorna innan min familj kom hit gjorde vi inte så mycket. Jag vet inte ens hur vi spenderade tiden, mer än att jag letade reda på femhundra olika saker inför roadtrippen med mor och lellebror. Så trött jag är på sånt nu!

En dag bjöd dock på två överraskningar på rad. Vi var inne i stan när vi plötsligt såg en av de tyska killarna som jag jobbade med på farmen och som vi även spenderade lite tid med på campingplatsen i Alice. Det var kul att se honom igen efter nästan två månader, och när vi stod där och pratade med honom kom en tjej vi träffade på nämnda campingplats förbi också. Hon och tysken känner inte varandra, men för mig och Seb var det superhäftigt att stöta på båda två helt plötsligt.

En annan dag fick vi också en överraskning, men en tråkig sådan. Seb hade köpt en liten BMX-cykel i Alice som vi jämt fått släpa på, men eftersom den fick plats i bilen var det okej att lasta in och ur den lite då och då. En tidigare dag hade han fått en ny cykel också. Vi satt och åt frukost vid sjön när vi plötsligt fick besök av en man som frågade om vi ville ha en cykel eftersom han skulle flyga till Perth och inte kunde ta den med sig. Seb som vill ha allt sa naturligtvis ja, och så blev han ägare till en vanlig stor blå cykel han döpte till Blueby.

Den tråkiga överraskningen var att en morgon stod inte cyklarna kvar vid sjön där vi ställt dem. Någon hade brutit upp kedjan och stulit dem. Sorgligt så det gjorde ont. Seb hade dessutom påbörjat en kul idé, han köpte nämligen klistermärken från alla ställen han besökt i Australien och satte dem på cykeln. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på förlusten.

Under de två veckorna vi spenderade vid sjön fick vi även en ny vän. Ollie. Ollie är en fågel. Och en tillgiven sådan. Han är en helt vanlig australiensisk vild fågel som efter en veckas matning till och med kunde äta bröd ur handen på oss. Vi upptckte att han hade ett par kompisar som vi döpte till Hollie, Mollie, Polly och Collie. Det ska dock tilläggas att vi bara såg två av hans kompisar, men resten av namnen hade vi som reserv.

I måndags när vi fick besök åkte vi alla fyra tillbaka till Lake Alexander och visade utbölingarna var vi bott större delen i Darwin. Vi tog även en simtur i saltvattnet.

Dessutom åkte vi till Crocodylus Park och tittade på 8000 krokodiler och matade dem. Vi fick även hålla i en babykrokodil, coolt.

Tisdagen spenderade vi I Litchfield National Park och badade i vattenfall. Det var dock lite läskigt eftersom vi föregående dag fått höra att där fanns sötvattenkrokodiler runt omkring i parken. De är dock inte så farliga om man inte retar upp dem. Saltvattenkrokodilerna som finns i havet och i Kakadu National Park däremot är människoätare.

På onsdagen bar det av till tågstationen för att hoppa på det legendarriska tåget The Ghan som går från Darwin till Adelaide via Alice Springs. Det var supersorgit att lämna kvar Seb på perrongen och jag saknar honom så enormt. Vi har spenderat två hela månader tillsammans, nästan 24/7 (de enda stunderna vi varit ifrån varandra har varit när vi varit på toa i princip). Man blir ganska fästa vid varandra under sådana omständigheter.

När vi tre svenskar kom fram till Alice Springs ett dygn senare, efter ett stopp på vägen i Katherine där vi åkte på en busstur och fick se bland annat Katherine School of the Air och Katherine Springs, bar det av till vandrarhemmet där vi skulle bo, innan jag tog de två andra på en liten rundvandring i stan.

På fredagsmorgonen blev vi upphämtade klockan 6 för att åka in till den riktiga öknen och få se vad jag redan sett en gång tidigare.

Första stoppet var Stuarts Well (där jag och Seb inte stannade när vi åkte hit) och jag och mamma red kameler (egentligen var det dromedarer, men av någon anledning kallas kameler dromedar och dromedarer kameler här, mysko.

Till slut kom vi fram till Yulara, som är samhället utanför nationalparken där Uluru och Kata Tjuta är (Ayers Rock och The Olgas på engelska för dem som inte minns det). Vi åt lunch där och sedan åkte vi för att gå runt Uluru. Det är en liten runda på 10,4 km och temperaturen låg på 40 grader. Behöver jag säga att det var tungt och jobbigt. Inte ens speciellt intressant att traska runt där. När jag och Seb var här skippade vi det, och det hade varit lika bra att göra den här gången också. Mamma fick ge upp halvvägs för att inte ta livet av sig..

Därefter fick vi svalka oss i en iskall pool innan vi såg solnedgången över både Uluru och Kata Tjuta, men jag föredrog första gången jag såg det eftersom man kunde se färgskiftningarna i stenen. Sedan var det dags för kvällsmat och därefter några välbehövliga timmar i swagen (en sorts utanpåsovsäckssovsäck som jag redan förklarat tidigare). Skönt.

Men det sköna varande inte tillräckligt länge eftersom vi blev väckta klockan fyra för att hinna se soluppgången. Dumheter, eftersom det inte var något speciellt med det heller. Även där föredrog jag första gången.

Därefter gick vi en vandring i Kata Tjuta kallad Valley of the Winds, en tur på 7,4 km som jag redan gjort en gång tillsammans med Seb Så det kändes väldigt onödigt att göra det igen, men det är väl alltid bra att motionera lite. Suck.

Sedan bar det av till kulturcentret där vi även åt lunch, och just nu är vi cirka 40 minuter från Kings Creek Station. Vi stannade till på en rastplats för två minuter sedan, och på just den rastplatsen spenderade jag och Seb en natt. Kul att vara tillbaka där. Måste jag komma ihåg att säga till honom.

Idag blir det nog inte så mycket mer för oss hoppas jag. Man kan åka helikopter om man vill, men det har jag ju redan gjort i Glen Helen (tillsammans med Seb och Seb från England när vi gjorde vår roadtrip), så det hoppar jag över. Jag tror de har kameler också, men det kan jag ju också hoppa över, så jag vet inte vad jag ska göra i eftermiddag.

I morgon blir det promenad igen. Jag vet inte exakt hur lång den är, men skulle gissa på 7-8 km för att kolla på Kings Canyon. När jag var här senast såg jag faktiskt aldrig själva canyonen eftersom vi gick på 22kms-tvådagarsvandringen Giles Walk, och när vi kom fram till Kings Canyon var jag för trött för att orka klättra upp där igen. Tur, för annars hade jag antagligen gjort den en andra gång nu också. Men lite planerade jag ju faktiskt för just det.

För övrigt är det äckligt varmt med temperaturer på 40-sträcket när det är som varmast, men vi klarar oss rätt bra ändå. Det ska bli skönt att sova i en swag för antagligen sista gången inatt, och sedan kommer vi tillbaka till Alice på söndag och flyger till Adelaide på måndag.

19.19 Torsdag

Dags för lite uppdatering igen och jag börjar bakifrån för att ge er alla detaljer i kronologisk ordning.

Efter att ha spenderat en vecka i Alice Springs utan att ha gjort ett endaste skit (ja, i Alice flyger tiden iväg och utan att man hinner reflektera över det så har man slösat bort värdelös tid på att göra ingenting, jag förstår inte hur det är möjligt alls) så bestämde vi oss alltså för att åka till Darwin. Beslutet togs på två minuter:

Oren – Hey, jag har fixat två reskamrater (så han kunde dela bensinkostnaderna med dem) så i morgon åker jag till Darwin. Ska ni med?
Anna – Okej.

Och trots att det var en impulsgrej så visste vi att Alice Springs inte hade mer att erbjuda. Inga jobb i sikte. Så dagen efter påbörjade vi vår resa på drygt 1500 km norrut.

Resan började tisdagen den sjätte och vi kom inte fram till Darwin förrän lördagen den tionde. Det hade egentligen kunnat gå snabbare, men eftersom vi var fem personer som reste tillsammans tog det lite längre tid än beräknat. Det var alltså jag och Seb i vår (okej, hans, men jag körde ju också) van och i Orens van var det han och en tjej från Italien och en kille från Tjeckien. Efter matinköp, bensin- (och diesel-)påfyllning började vi så vår "lilla" tripp.

Första dagen körde vi bara och till slut stannade vi på en rastplats som hette Taylor Creek. En väldigt händelsefattig dag men trots det var jag helt slut av allt stressande och försök till planering.

Andra dagen, onsdagen, åkte vi vidare en bit och stannade för att titta på "Devils Marbles". Den består av flera grupper stora runda stenblock som ligger på varandra. Rätt häftigt att naturen kan ordna det så. Därefter fortsatte vi med "staden" Elliot som mål för dagen. Fast dessförinnan skulle vi stanna i Tennant Creek för lite mer inköp och bränslepåfyllning. 30-40 km innan vi kom fram till Tennant Creek fick vi problem med ett av bakdäcken. Det var uppslitet och såg inte alls bra ut. Vi var rädda att det skulle explodera men tog chansen och fortsatte försiktigt. Rätt som det var smällde det såklart till. Som tur var så har den här bilen fyra bakdäck, så vi kunde fortsatta väldigt långsamt på våra kvarvarande fem däck.

När vi väl kom fram till Tennant Creek letade vi upp en däckverkstad men de hade naturligtvis inte rätt sorts däck hemma, så vi fick använda extradäcket istället. 20 dollar tog de för att byta det. Därefter shoppade vi lite och döm av min förvåning när jag hittade något jag inte sett på mycket, mycket länge: Annas pepparkakor!! Hur stor är chansen att man stöter på det mitt ute i ingenstans i en småstad i Australiens centrum? Dessutom hade de fyra olika sorters, med mandel och apelsin och allt möjligt i. Jag har inte ens sett dem i Sverige. Men jag köpte ett paket original och lyckan var total.

Tills vi skulle fylla däcken på bilen med luft. Seb lyckades inte göra det utan luften sipprade ut så fort han tog bort pumpen, så det blev en ny utflykt till däckverkstaden, där ytterligare 20 dollar slösades på ingenting, eftersom de inte hittade något fel på däcket. Efter det kom vi dock iväg, betydligt senare än beräknat. Oren och hans sällskap hade redan åkt iväg, så nu fick vi skynda oss mot Elliot, som alltså inte är en stad, utan mer ett minisamhälle utmed vägen. Vägen förresten heter Stuart Highway och går hela vägen från Adelaide i söder till Darwin i norr, mer än 3000 km.

Det var mörkt när vi kom fram och det var enbart tursamt att vi lyckades hitta Oren. Ingen av oss hade naturligtvis mobiltäckning, och vi hade bestämt att vi skulle besöka två tjejer vi träffat på campingen i Alice. De hade nämligen fått jobb i Elliot en vecka tidigare. Väldigt trevligt att träffa dem igen.

Den natten sov vi i en park där det egentligen inte var tillåtet att sova, men ingen kom och jagade bort oss som tur var. Dagen efter bar det åter igen av norrut, men innan dess åkte vi ut på en sand/grusväg för att äta frukost vid en sjö. Trevligt. Vegetationen hade förändrats på vår väg norrut. Istället för röd sand överallt växte det nu gröna träd utmed vägen, vilket var ett trevligt miljöombyte efter att ha varit i öknen i över två månader.

Vårt nästa stopp var Daly Waters. Där finns nämligen Northern Territorys äldsta pub. De har serverat öl sedan 1897 (om jag minns rätt) och gäster har lämnat kvar allt möjligt genom åren som gått. Flaggor från alla världens hörn (såklart hittade jag en svensk), t-shirtar, underkläder, bilder och kort, till och med körkort och ID-handlingar. Allt möjligt satt uppe på väggarna och hängde från taket. Rätt coolt.

Därefter körde vi vidare mot Mataranka. Där badade vi i en "Thermal Pool", en naturlig varmvattenpool, omgiven av tusentals fladdermöss. Det hängde "Flyging foxes" i vartenda träd och det var riktigt häftigt att se dem sådär mitt på dagen. Plus att omgivningarna var riktigt tropiska, det var som att vara i en äkta regnskog. Helt annorlunda mot Alice Springs med andra ord.

Det var otroligt skönt att ligga där i vattnet och njuta, men efter ett tag var vi tvungna att fortsätta vår färd norrut eftersom vi var tvungna att sova någonstans. Det blev en rastplats vid namn King River.

Morgonen följande dag var varm och efter att ha kört en stund kom vi fram till Katherine. Det är ett av de lite större samhällena utmed Stuart Highway, och kan nog klassas som en stad. Där ordnades Internet, Seb hade nämligen köpt en Internet-pinne men den skulle registreras och via telefon var det väldigt problemfyllt eftersom kvinnan på andra sidan luren inte verkade förstå att han inte ville ha en fem års bindningstid och att han inte hade en fast adress i Australien. I Katherine däremot gick det på fem minuter i en telefonaffär.

Vi puffrade vidare mot ännu en Thermal Pool och njöt av det varma vattnet. Vi åt lunch där innan det bestämdes att vi skulle skilja på de två bilarna. Från början var det nämligen tänkt att vi allihopa skulle åka till Kakadu National Park men eftersom jag kände mig stressad på grund av att tiden rann iväg beslöt vi att jag och Seb skulle åka direkt till Darwin medan de andra tog vägen via nationalparken.

Jag och Seb sov på en rastplats som hette Hayes Creek och morgonen efter möttes vi av en kvinna utanför vår van. Hon satt på en bänk och tog kort på några fåglar som gick omkring och åt bröd som hon kastat till dem. Hon var väldigt pratglad och trevlig. Det bästa var att hon frågade varifrån i NSW jag kom. Varför hon frågade det? "Vår" bil är registrerad där och det står det på nummerplåten, och tydligen hörde hon inte på min dialekt att jag inte var från Australien. Alltid lika trevligt.

Vi kom till slut fram till Darwin vid lunchtid och värmen var översvämmande. Fast egentligen är det inte hettan som är värst, utan fuktigheten. Man svettas, svettas och svettas. Tar man en dusch går det inte mer än två minuter innan man vill ta en ny. Fruktansvärt. Tur att alla ställen vi varit på har haft pool. Annars hade man nog inte överlevt länge här uppe i norr.

Sedan vi kom till Darwin har det inte hänt mycket. Jag har ringt runt till tusen olika ställen för jobb, men inte fått något ordentligt napp ännu. Ännu ett Alice Springs??

Vi har träffat Katie och Kata från Mt Denison ett par gånger och åt crepes med dem en kväll. Vi har varit och badat i en saltsjö ett par gånger. Den är så salt att man flyter upp till ytan utan någon som helst ansträngning. Det är i princip det enda stället man kan bara på, förutom i en pool, eftersom det är krokodiler överallt, plus att det är manetsäsong nu också. Men sjön är väldigt trevlig, och poolerna lika så. Det enda negativa med sjön är sandlopporna som frossar på badare. Mina ben och resten av kroppen är full av bett. Överallt! Dessutom har min infektion på ryggen (vet inte om jag berättat att jag fått en svampinfektion på skulderbladet som nu spritt sig till fler ställen på ryggen, men jag smörjer in det flera gånger om dagen) inte blivit bättre, utan kliar allt som oftast. Jobbigt värre.

Vi har flyttat runt en hel del sedan vi kom hit. Första natten sov vi på en jättebra campingplats som bara kostar 25 dollar per bil (om man inte är mer än två personer). Andra natten sov vi på ett annat ställe som kostade lika mycket men som inte alls var lika bra. Tredje och fjärde natten sov vi på gatan i utkanten av stan, där fullt med backpackers håller till. Tydligen bryr sig inte polisen om just den platsen, för annars är det inte tillåtet att campa hur som helst. Femte natten (förra natten) var vi tillbaka på den första campingplatsen som jag fullkomligt älskar. Det är så rent och snyggt och trevligt. Inatt ska vi sova där igen, men i morgon tror jag det blir gatan igen, för att spara pengar.

Vi har fixat nya däck till bilen också. Seb ville byta båda framdäcken eftersom de var i dåligt skick och han köpte ett nytt däck till bakdelen av bilen. De är nämligen olika stora, de där fram och de där bak.

I tisdags jag på ett diskotek som heter Discovery. Seb ville inte gå, så jag var där med Oren, en irländsk tjej och en fransk kille. Jag träffade även K&K en snabbis vilket var trevligt.

Vad som händer härnäst vet jag naturligtvis inte. Som vanligt. Får vi inte napp här kanske vi åker tillbaka till Katherine. Vi får se helt enkelt.

Åh, vad jag mer ville säga var att jag har lärt mig att solen går upp i öst och ner i väst. Det är alltid bra att veta.

22.00 Måndag

Hej igen mina kära läsare!

Nu har jag en liten stund över till att berätta om de senaste utflykterna och bravaderna.

Jag och Seb packade ihop våra saker, tog hans (numera min) van och åkte söderut till Ayers Rock, även kallad Uluru av aboriginerna, The Olgas, även kallad Kata Tjuta, och Kings Canyon. Vi kom inte iväg förrän söndag morgon på grund av att vi blev försenade på lördagen.

Vi hade bunkrat upp rejält för att överleva ute på vägen och vi styrde kosan mot Uluru. Vi kom dock inte iväg förrän två timmar efter beräknad avfärd. Vi hade ställt klockan på fem, åkte till Coles för att köpa frukost och lite andra res-bra-att-ha-grejer. Men de öppnade inte förrän sex, så vi fick sitta utanför och vänta i 20 minuter. Därefter skulle vi åka och fylla tanken med diesel, men de öppnade inte förrän sju, så där fick vi också vänta ett litet tag. Men sedan kunde vi äntligen åka iväg.

Han har som sagt en van av märket Ford, från –83 eller något, men som fick en ny motor någon gång på 2000-talet tror jag. Så den går bra ändå. Och som ni vet är det vänstertrafik i Australien, så när jag tog över ratten var det med stor spänning. Men det gick bra, och allt som allt körde jag 500 km. Inte illa pinkat utan att ha kört på vänster sida mer än en gång tidigare i två minuter.

Söndagen spenderade vi inne i Ulurus nationalpark och tittade på solnedgången över stenen. Inte superintressant kanske. Man kan gå runt den också, men vi valde att inte göra det eftersom vi hade lite ont om tid och ork för det. Man kan även klättra upp på den, men aboriginerna vill helst inte att man gör det, så vi lät bli och tittade på när andra gjorde det istället.

Den natten sov vi i vanen på en grusväg en bit ifrån huvudvägen. Det är egentligen inte tillåtet, men vi ville inte slösa massa pengar på en campingplats, så istället lagade vi nudlar i mörkret och jag höll hela tiden utkik efter dingos. Men som tur var kom det inga och jag var så glad när vi till slut kröp ihop i bilen för att sova.

Måndagen var det tidig uppgång. Före solen till och med. Vi skulle nämligen se soluppgången över The big rock också. Så klockan fem var det uppstigning igen och när vi kom till nationalparken var det fem-sex bilar framför oss och parken öppnade inom fem minuter. Perfekt tajming.

Efter soluppgången åkte vi vidare mot The Olgas. Där bestämde vi oss för att gå en vandringstur på 7,4 km. Det skulle ta tre timmar, men vi gjorde det på 2 h 10 min. Duktiga vandrare var vi allt.

Därefter åkte vi mot Kings Canyon. Vi hade egentligen tänkt åka till någon av de två campingplatserna i området runt canyonen, men eftersom det började skymma och vi inte ville köra i mörker mer än nödvändigt bestämde vi (jag) att vi skulle stanna på en gratis rastplats och övernatta där. Betydligt bättre än att campa mitt ute på en väg, trots att varken vägen eller rastplatsen hade toalett.

På tal om att köra på vägarna under nattetid. Man ser så fruktansvärt många kängurur sittandes vid vägkanten när det är mörkt, och man ser ännu fler liggande döda utmed vägkanten dagtid. Tydligen blir de förvirrade och lockade av bilens lyktor och hoppar upp på vägen när en bil kommer körandes. Den israeliske killen berättade att han en gång väjt för två kängurur på vägen, men att den ena hoppat in i sidan på hans van när han körde förbi dem. Dumma djur det där. Fast häromkvällen kom det en wallaby till campingplatsen här och jag och Seb handmatade den med en skiva bröd. Så sött! Han (kängurun alltså, inte Seb) var bara några centimeter ifrån mitt ansikte. Mäktigt.

Tillbaka till vår road trip. Tisdagen var vi inte uppe fullt så tidigt som föregående morgonar, men vi åkte i alla fall iväg vidare mot Kings Canyon i hyfsad tid. Vi hade planerat att använda faciliteterna på ena campingen för att diska och duscha, men vi fick förhinder och fick strunta i det. Istället körde vi till ett annat gratis rastområde. Vår planerade 22 kms-vandring var nämligen mellan King Canyon och ett ställe som heter Kathleen Springs, och det var på det sistnämnda stället vi stannade. Där fanns vatten så vi kunde diska, men inte duscha. Vi ville börja vandringen därifrån, men visste inte hur vi skulle göra med bilen. Det blev till slut så att vi åkte till Kings Canyon Resort och frågade efter information och tips om vandringen där och lånade även deras telefon för att registrera oss. Ringer man inte tillbaka före en viss tid åker de ut och letar efter en, så det är alltid bra att registrera sig ifall man går vilse eller skadar sig på vägen.

Vi fick även rådet att ställa bilen i Kings Canyon och fixa lift tillbaka till Kathleen Springs, så det var precis vad vi gjorde. Vi fick lift av ett par från Gold Coast och kvinnan frågade om vi var härifrån och hon sa att jag hade en aning australiensisk accent. Sånt gör mig alltid superglad att höra. De var i alla fall jättetrevliga och körde oss utan problem till vår startpunkt.

Vi började gå 12.50 och hade enligt beräkningarna sex timmars vandring framför oss. Första dagen bestod av en etapp på 14 km, men eftersom vi är så snabba höll vi en hastighet på 4 km per timme och kom således fram 17.20 (vi tog tre pauser om 10, 15 och 10 minuter). Målet var en "campingplats" där vi skulle övernatta och vila ut. Överallt på vandringen var det stenigt och besvärligt, och "campingplatsen" var helt enkelt en liten sänka där det var platta stora stenblock med sand emellan. Vi satte upp tältet på en av sandplatserna och åt vår medhavda pastasallad vi hade en plastpåse. Det gäller ju att tänka ordentligt när man packar.

Vatten hade vi gott om med oss. Vi hade försökt ta reda på hur mycket vatten vi behövde och vi hade fått rådet att ta allt från 15 liter per person och dag till 1 liter per person och timmes vandring. Eftersom dag nummer två var beräknad till fyra timmars vandring (8 km) hade vi med oss 24 liter vatten. Stackars Seb bar på 20 liter i sin stora ryggsäck medan jag bar på resten i en mindre ryggsäck. Eftersom vi gick ganska fort och det inte var speciellt varmt drack vi inte så mycket vatten heller, och när vi kom tillbaka hade vi fortfarande en 10-literspåse oöppnad. Men det är alltid bra att ha för mycket än för lite.

Nåja, natten var skön och inte alls så kall som jag oroat mig för. Jag sov inte ens med långa byxor och långärmat (vilket jag gjort de två senaste nätterna här, det har varit iskallt!). Däremot var det blåsigt värre, plus att det började regna på morgonkvisten. Som tur var slapp vi det när vi påbörjade vår vandring igen klockan 9, efter att ha ätit frukost bestående av ägg- och tomatmackor.

Onsdagens vandring var alltså beräknad att ta 4 timmar, men eftersom jag räknat ut vår medelhastighet efter fyra kilometer föregående dag, visste vi att det antagligen skulle ta betydligt kortare tid än så. 11.40 kom vi fram till Kings Canyon, vilket innebar att vi tog lite längre tid på oss än på tisdagen, men å andra sidan fanns det mer att fotografera ju närmare man kom slutmålet.

Jag var helt slut när vi kom fram till vår van igen, men Seb påbörjade en till vandringstur. Det var nämligen så att vi inte såg själva canyonen så han bestämde sig för att springa dit. Jag skriver springa, eftersom turen var beräknad till 3-4 timmar, men han gjorde den på 1 h 10 min. Så därefter satte jag mig framför ratten och vi körde mot Alice Springs igen.

På vägen stannade vi tre gånger för att fråga efter framjobb, men fick inte något konkret napp på något ställe. Vi fick höra att ena av dem eventuellt behövde någon nästa vecka, så vi får se vad som händer. Det stället var samma som ringde mig i för ett tag sedan för att höra vem jag var, så de har redan information om mig. Men jag kanske ringer dem igen, bara för att kolla läget.

På grund av att vi stannade blev vi försenade och hamnade ännu en gång i en mörkersituation. Med 60 kilometer kvar till Alice Springs (det ska tilläggas att avstånden i Australien är enoooorma, vilket man verkligen märker när man bara vill hem igen, och vilket man kan se en liten del av i antalet kilometer jag körde, Seb körde ju minst lika mycket han också) tog vi en paus och åt en macka och lite nudlar för att bli pigga igen. Och till slut kom vi äntligen fram. Så oerhört skönt.

Sedan dess har det inte hänt mycket. Vi har varit på campingplatsen som vanligt och busat med brittiska Seb och israeliska Oren, plus lite annat folk som kommit och gått.

Ännu en gång vet jag inte vad som händer här näst eftersom jag inte bestämt mig för om det är en bra idé att åka norrut eller inte. Vi får helt enkelt se vad som händer framöver.

Här kommer en uppdatering från tidigare. Ikväll fick jag min andra hårklippning på campingplatsen. Första gången var det Katie som klippte lite i topparna och ikväll fick jag en ny frisyr av en riktig hårfrisörska. Det var nämligen så att häromdagen skulle jag klippa Orens långa hår lite grann, och då kom en kvinna som också bor här på campingen och frågade om jag var frisör, vilket jag ju inte är. Så då klippte hon hans hår istället, och sa att hon gärna klippte andras hår också. Så ikväll frågade jag henne om hon hade tid för mig och det hade hon alltså. Det var bara en liten trimning och jag erbjöd henne 20 dollar men hon tog bara emot 10. Så det var den billigaste klippningen jag någonsin fått, om man inte räknar med Katies såklart. Och det var dessutom ett halvår sedan jag klippte det ordentligt, så det var verlkligen på tiden.

Vad jag dessutom kan tillägga är att vi antagligen åker till Darwin imorgon. Så vem vet, nästa inlägg kanske kommer norrifrån.