22.18 Fredag

Ja, man kan verkligen tro att jag gick i ide, som Mammica skrev i en kommentar till förra inlägget. Och på sätt och vis gjorde jag väl det också. Både en sorts bloggide och världside, eftersom jag mest hållt mig hemma sedan jag kom tillbaka till Sverige. Men nu är det äntligen dags för en uppdatering om vad vi gjorde sista veckorna i Australien.

Och uppdateringen börjar med att jag kopierar in ett inlägg som jag troddde att jag redan publicerat. Ojdå. Men här kommer det ändå:

Just nu sitter jag på flygplatsen i Melbourne och väntar på att få flyga till Sydney, och eftersom jag inte har så mycket annat för mig (mer än att ha huvudvärk och troligtvis feber) så tänkte jag fortsätta på föregående blogginlägg.

Sista dagen i Kings Canyon var även den varm, och Mammica hade redan innan halvt bestämt sig för att stå över dagens vandring. Kvällen innan drabbades Lillebror av någon svullnad på ankeln och kunde inte gå på den. Än idag vet vi inte exakt vad det var, men efter ett dyrt sjukhusbesök i Adelaide ordinerades hand antibiotika och nu är fossingen bra igen.

Men han fick i alla fall stanna i bussen han också. Det var trevligt att äntligen få se Kings Canyon på riktigt, trots att det var varmt och äckligt. Sedan bar det av tillbaka till Alice Springs och vandrarhemmet igen.

Dagen efter åkte vi till flygplatsen för att åka vidare mot Adelaide i söder. Väl där hoppade vi på en shuttlebuss som skulle ta oss till vandrarhemmet där, och på vägen dit fick vi en liten guidning av chauffören. Adelaide var ju det enda stället jag inte varit i tidigare.

Vandrarhemmet visade sig vara något av en besvikelse. Sunkigt och inte speciellt fräscht alls. Fast vi överlevde de två nätterna vi hade där i alla fall.

I Adelaide gick vi till Queen Victoria Market, Heigh’s Chocolates Visitor Center (där vi fick en guidad rundtur och gratis provsmakning av chokladen, mums!) och Glenelg Beach. Stranden var trevlig, till skillnad från Melbournes St Kilda. Mer än så hann vi dock inte med i Adelaide eftersom hela måndagskvällen spenderades på sjukhuset. Trevligare hade man ju kunnat börja.

På onsdag morgon skulle vi ta en taxi klockan 8.30 för att hämta upp vår hyrbil klockan 9. Men ingen taxi kom, så vi ringde efter en ny, som inte heller kom. 9.05 kom det dock en taxi så då kunde vi äntligen komma därifrån. Sedan började äventyret.

När jag och mamma fått nycklarna till en blå Mitsubishi Lancer var spänningen på topp. Nu skulle det bli köra av. Inne i Adelaide city! På vänster sida! Jag satte mig bakom ratten och körde ur garaget, vilket gick rätt bra. Bilen var automatväxlad, så man behövde inte tänka på något sådant, fast det visade sig att den även var halvautomat, vilket var det jag körde på i början. Vi kunde inte alls förstå varför den inte växlade upp, trots att jag körde i 50-60 km/h. Men sedan upptäckte vi ju att man kunde ställa in det också.

Den lilla turen ut ur Adelaide gick förvånansvärt bra, och jag krockade inte med någon över huvud taget. Och helt plötsligt var vi på väg mot Melbourne.


Så där, då var vi tillbaka i nutid, och vi fortsätter längs de australiensiska vägarna.

När vi väl kommit ut på huvudvägen som snart skulle få namnet "Prince's Highway" gick allt som smort. Spänningen lättade och var enbart roligt att köra igen. Vi stannade på en liten lastbilsrastplats för att Lillebror och Mammica skulle byta plats, så hon kunde sova där bak och Lillebror blev kartläsare istället. Sedan fortsatte det hela vägen till Port Fairy, en nätt liten resa på 600 km. Det var nämligen där vi skulle övernatta första dagen. På vägen dit stannade vi till i Meningie där vi åt lunch, Kingston SE där Mammica tog över och körde de två timmarna till Mt Gambier där jag återigen fick sitta vid ratten.

Strax därefter lämnade vi South Australia bakom oss, förlorade en halvtimme i tidsskillnad och hamnade i Victoria. Jag trodde att de skulle ha någon form av tull och ett stort sträck på marken, men det fanns bara en skylt som hälsade oss välkomna till Victoria. Så mycket för en lyckan.

Vi hamnade så småningom i Portland där vi tankade och körde sedan vidare mot Port Fariy. På grund av förseningen på morgonen och att jag glömt bort att räkna med tidsskillnaden kom vi en timme försent till vandrarhemmet. Ägaren stod utanför och väntade på oss, den stackaren. Han var sen till sin middag och sprang iväg så fort han berättat var nyckeln till vårt rum låg.

Men vilket vandrarhem! Det helt klart mysigaste jag någonsin varit på! Helt otroligt vad rent och snyggt och fullt med atmosfär. Inget stort och kommersiellt vandrarhem här inte, utan ett jättetrevligt litet hus. Hur underbart som helst efter det vi möttes av i Adelaide. Dit vill jag gärna igen! Synd att det är så långt borta..

Dagen efter fortsatte vår färd österut. Vi körde förbi Warnambool, svängde höger, och så var vi äntligen på Great Ocean Road. Världens vackarste väg. Först en liten transportsträcka för att komma ut till havet, men oj säger jag bara. Första utsikten över havet tar verkligen andan ur en. Så otroligt maffigt! Stenformationerna i vattnet vid det första stoppet vid namn Bay of Island, var helt maginifikt. Något sådant ser man inte överallt. Tänk er raukarna på Gotland som i sig är rätt häftiga, men mycket större och mitt ute i vattnet. Så häftigt!

Sedan stannade vi i princip på alla "stoppställen", så som Bay of Martyrs, The Grotto, London Bridge och The Arch som alla är olika klippformationer. Vi stannade för en liten lunch i Port Campbell och fortsatte sedan till Loch Ard Gorge och slutligen höjdpunkten som de flesta hört talas om, The Twelve Apostles, De tolv apostlarna (som inte alls är 12 eftersom en del trillat ner i vattnet). Vi kollade även in Gibson's Steps en snabbis, och sedan bar det av raka vägen (eller slingriga vägen) till Wye River, dagens sista stopp. Men dessförinnan var vi tvungna att stanna till i Apollo Bay för matinköp.

Varför jag skrev att det var en slingrig väg har sina förklaringar: Den var slingrig!! Värre väg har jag aldrig skådat i hela mitt liv, och inte Mammica heller. Först gick det uppför in i Otway Nationalpark som bestod av en massa skog, och stup och berg på sidorna vissa sträckor. Sedan gick det nerför på samma sätt, och det blev så mörkt att jag var tvungen att sätta på ljusen (ja, man har ju inte det automatiskt i Australien såklart). Sedan kom vi fram till kusten igen, och då var det berg på vänstersidan med havet till höger, och slingerikrokvägar hela tiden. Hastighetsskyltarna sa 80, men så fort gick det nog aldrig att köra. Inför varje liten sväng fanns en rekommenderad-hastighetsskylt och de sa oftast 30-45, ibland så högt som 60, men det var oftast 40 eller lägre som gällde för min del.

Sådan var vägen en låååång stund, säkerligen två timmar, jag minns inte riktigt. På grund av detta lilla äventyr blev vi naturligtvis försenade till vår bokade campingplats i Wye River. De ringde till mig när vi var i Apollo Bay (jag hade ju såklart ingen mobiltäckning större delen av bilturen) och sa att de lämnade nyckeln till oss utanför så vi kunde hämta upp den när vi kom fram. Skönt att slippa stressa. Slutligen kom vi trots allt fram och fann oss i en liten ministuga. En ganska trevlig sådan, trots att vi inte hade egen toalett, och området runt omkring var trevligt också.

När vi skulle checka ut frågade vi om man kunde se koalor någostans i närheten, för vi hade sett en massa varning-för-koalor-skyltar utmed vägen sista biten, och jag hade även läst att det skulle finnas vilda koalor på campingplatsen. De berättade för oss att vi kunde gå en liten rund på campingen och förhoppningsvis se någon uppflugen träden. Så det gjorde vi innan vi åkte iväg.

Guess what? Vi såg koalor! Och jag var den som såg dem först. Mammica trodde att de skulle vara små så det skulle vara svårt att se dem, men jag visste ju vad jag letade efter. Kul att äntligen ha sett helt vilda koalor, det är det inte alla som gör faktiskt.

När vi fått vår koala-glädje-dos åkte vi vidare igen. Vi passerade Lorne, Anglesea och stannade slutligen i Torquay. Där åt vi lite och jag shoppade lite. Det är nämligen en stor outlet-stad (eller snarare ett samhälle kanske) där de har surfbutiker som Quicksilver, Billabong och min favorit, Roxy. Jag köpte ett linne på Roxy, och hade egentligen velat köpa mer, men vi ville iväg i tid för att komma fram till Melbourne innan det blev mörkt.

I Geelong blev det lite virrande innan vi kom ut på Prince's Highway igen, sedan blev det raka vägen till Melbournes utkant. För när vi väl kom dit blev det snurrigt så det stod (o)härliga till. Det var minsann inte det lättaste att köra i tung trafik på en fyrafilig väg (alltså fyra filer i min riktning) in till stan. Efter lite felkörningar och utbrott kom vi i alla fall något så när rätt, och efter ytterligare en massa virrvägar kom vi äntligen fram till vårt incheckningsställe för lägenheten jag hade bokat åt oss. Stessen kröp i oss, kanske speciellt mig, eftersom vi skulle hinna lämna in bilen också. Klockan var runt 16 och jag trodde att bilaffären stängde 18, så det blev en snabb avlämning av vårt bagage i lägenheten och sedan bar det av mot stan i rusningstrafik.

Att köra i Melbourne som har mer än tre miljoner invånare i rusningstrafik är inget jag uppskattade (och dessutom kör det spårvagnar överallt också). Visserligen gick det hela bra, men vi körde runt i två timmar som små vilsna turister, vilket vi ju också var. Jag hade visserligen varit där tidigare och hälsat på min brittiska vän, så jag kände ju igen mig, men det var inte helt lätt att ta sig fram eftersom flera av gatorna var enkelriktade och det var trafikljus i varenda korsning som gjorde att det tog lång tid att förflytta sig.

Jag ringde till biluthyrningen och sa att jag antagligen skulle bli lite sen, då klockan var nästan 18, och då sa de att jag inte behövde lämna in bilden förrän klockan 9 morgonen efter. Kunde jag inte ha fått veta det lite tidigare? De sa också att de hade öppet toll 18.30, så vi bestämde oss för att försöka ta oss fram i tid till dess, och bli av med bilen för att slippa gå upp tidigt och köra dagen efter. Klockan 18.29 kom vi äntligen fram, men jag blev tvungen att parkera på motsatt sida, och då sa killen som tog emot bilarna att jag kunde göra en u-sväng mitt i gatan för att komma över till andra sidan så skulle han ta över därifrån.

För er vetskap blev jag helt förskräckt av hans förslag. Dels var jag redan superstressad, och dels ville han att jag skulle göra en u-sväng mitt i en stor korsning med bilar från precis alla håll och kanter. Men, jag tog mod till mig, andades in, och gjorde en manöver jag aldrig skulle ha fått för mig att göra annars. Bilar tutade på mig, men som tur var körde ingen på mig, och jag höll mig ifrån mina medtrafikanter också. Skönt! Och jag var lite stolt över mig själv för att ha klarat av all bilkörning så galant.

Vi tog tåget tillbaka till South Yarra där vi hade vår lägenhet, och det var så skönt att ha lite riktig lyx med en fin lägenhet med sköna sängar, stort kök och underbar toalett med handdukar och shampoo och allting. Till och med Internet hade vi där.

I Melbourne spenderade vi fyra nätter och vi såg bla Queen Victoria Market, Federation Square, St Kilda beach (där jag redan varit) och Docklands dit vi åkte med den mysiga gratisspårvagnen som går genom stan. Vi var även på Melbourne Museum och IMAX som är världens (3:e) största bioduk och såg A Christmas Carol i 3D.

På måndagen flög vi vidare mot Sydney och till vår nästa lägenhet där vi skulle spendera de sista fem nätterna. En superlyxig lägenhet som var mer som ett hotellrum med kök där de städade varje dag, bytte ut handdukarna och bäddade sängarna. Lyx lyx! Speciellt för mig som var van att bo i en bil och duscha i en allmän dusch och äta skräpmat för att överleva.

I Sydney gick vi runt och tog en guidad tur inne i Operahuset, och jag visade resten av familjen de flesta av mina favoritställen. The Rocks, Darling Harbour och naturligtvis Manly. En av mina absoluta favoritplatser på jorden, så full av underbara minnen. Lillebror och Mammica besökte Wildlife World, medan jag gick till banken och avlsutade mitt konto, eftersom jag redan varit på Wildlife. Tillsammans gick vi till akvariet och en kväll åkte vi hem till mitt gamla hem och åt middag tillsammans med Vic, Le, Ry, Hee, Ras och Osa. Så superkul att se alla igen, speciellt Hee som verkligen är en tjej jag tycker om. Och Ry var ju underbar som alltid han med, och katten Billy var sitt gamla vanliga mysiga jag, men hade fått en lekkamrat i form av valpen G.G. Hon tyckte helt klart det var roligare att leka med Billy än vad han tyckte det var att leka med henne. Stackars katt, fast han stod ut med henne ändå.

Dagen efter middagen bestämde vi (jag och Lillebror) oss för att vi skulle upp på Harbour Bridge och klättra. Hee följde också med, till min stora förtjusning, och vi betalade 200 dollar och fick vara med på en guidad tur upp på bron. Allra högst upp gick vi. Rätt häftigt att ha varit där, men jag var ändå lite besviken. Jag hade föreställt mig att det skulle vara ännu mer spektakulärt, men det var i alla fall helt okej. En kul upplevelse.

Mammica och Lillebror flög hem till Sverige på lördagen och jag åkte tillbaka till mitt gamla hus för en sista natt. Jag slapp sova i vardagsrummet eftersom Le inte var hemma, och jag fick utnyttja hans säng istället. Skönt. Jag gjorde inte så mycket sista dagen i Australien, jag packade inte ens eftersom jag redan avklarat det innan de andra åkte iväg. De fick med sig en hel del av mina saker så jag skulle slippa få övervikt. Det var också väldigt skönt.

På söndagen var Vi snäll och skjutsade mig till flygplatsen och sen bar det av för sista gången. På ett tag i alla fall, man vet ju aldrig när jag åker tillbaka.

Flygresan från Sydney till Abu Dhabi var ju som bekant den värsta jag varit med om i mitt liv som flygplanspassagerare. Min TV-skärm fungerade inte som den skulle, och efter att jag gjort flygvärdinnorna medvetna om det tog ett ett bra tag innan jag till slut fick en liten minidator som tydligen var från första klass och som jag fick sagt till mig skulle innehålla alla filmer som den vanliga, och antagligen fler.

Men icke sa Nicke. Där fanns bara 13 filmer, jämfört med de 78 som fanns på den vanliga skärmen. Så, jag klagade på det, och de skulle kolla vad det fanns för andra lösningar. Ingenting hände, och jag frågade om jag kunde byta plats istället, och de två olika tjejerna jag pratade med skulle se om det var möjligt. Ingenting över huvud taget hände. Jag plingade på dem flera gånger, men fick ingen service alls. Till slut kom det en man jag inte sett tidigare, och när jag frågade honom var jag väldigt bestämd och sa vad jag hade att säga. Han kom tillbaka ganska snabbt och beklagade situationen och sa att det inte fanns något ledigt.

Då hade det gått fem timmar sedan vi lyft, och jag var så trött på hela situationen så jag gav iväg min lilla datorskärm "från första klass", och var arg på hela flygplansbesättningen. Okej att de inte kunde lösa problemet, men att behöva vänta fem timmar på att ens få fram ett svar om hur det var, det tyckte jag inte var okej alls.

Så, summan av kardemumman blev att jag var sur hela flygningen och gjorde ingenting annat än att försöka sova så mycket som möjligt. Flygningen var på 15 timmar. 15 långa timmar.

Från Abu Dhabi till Frankfurt var det bättre, även om jag fortfarande inte var helt nöjd. Och efter att ha väntat i 8 timmar på flygplatsen ville jag egentligen bara därifrån så fort som möjligt.

I Frankfurt var jag tvungen att checka in igen, och det gick relativt smidigt och sedan var det bara en liten kort resa till Göteborg. På vägen dit satt jag jämte en trevlig man som också varit i Australien, fast när han var yngre. Det var kul att prata med honom, trots att jag vid det laget var supertrött och egentligen ville sova.

Pappa och Lillebror hämtade upp mig i Göteborg och jag somnade snabbt i bilen. Och så plötsligt var vi hemma igen.

Sedan dess har jag inte gjort mycket. Jobbat en dag i Kupan, tagit svininfluensasprutan och inte så mycket mer. Inte vad jag kommer ihåg just nu i alla fall. Jag har mest tagit det lugnt, och första veckan spenderade jag i princip i sängen. Innan jag åkte till Australien andra gången i somras fick jag de tre första säsongerna av House, så jag sträcktittade på dem, och dessutom fick jag feber av vaccinet, så jag blev sängliggande i alla fall.

Nu är det snart jul och jag saknar Australien. Jag saknar alla människor jag träffat där och önskar att Australien kunde flytta sig lite närmare Sverige. Jag saknar speciellt Seb eftersom vi spenderade så mycket tid med varandra i slutet, och jag är så avundsjuk på alla som fortfarande är kvar där med honom.

Någon dag kommer det kanske bilder också. Men jag har så många så vi får se om jag orkar ta tag i det innan nästa år. Man kan ju alltid hoppas.

Jag vill i alla fall tillbaka till Australien någon gång i framtiden, förhoppningsvis inte så långt från idag. Men det får vi se senare. Australien har varit ett enda stort äventyr, och jag önskar att det aldrig tagit slut. Dags för nya tag kanske, och man vet aldrig var jag hamnar.