Vilsen och utelast
22.15 Torsdag
Nu till mitt aventyr tidigare idag.
Yas skulle vara upptagen precis hela dagen, sa jag bestamde mig for att besoka tva museum pa egen hand. Forst till Nationalmuseet, och dit hittade jag nagorlunda smidigt. Rakade bara ta fel metro, eller tag eller vad det nu ar, en gang, men jag lyckades i alla fall ta mig fram till slut.
Sedan skulle jag till ett annat museum med orientaliska saker, pa ett helt annat stalle. Och nar jag kom ut fran den metron var jag helt forvirrad. Jag kom vilse nastan direkt, men trodde att jag visste vart jag skulle, men for det skulle vara en jattehog byggnad, sa jag forsokte ga dit, men jag fattade aldrig hur man skulle ta sig runt pa omradet, sa jag bestamde mig for att forsoka ta mig tillbaka till stationen istallet, men det hade jag ingen aning om hur jag skulle gora. Sa jag gick bara pa kann, helt vilsen och bortkommen i lilla Tokyo. Jag var ratt trott pa att inte veta var jag var, och plotsligt kom jag till en valdigt livlig och fargglad gata som jag gick nerfor, och sa vips var jag nara stationen igen.
Hem kom jag sedan valdigt smidigt. Inga vimseturer dar inte. Ratt metro tva ganger, plus ratt buss. Men sedan blev det problem.
Min nyckel fungerade inte!
Yas skulle inte komma hem forran 23 och vid den har tidpunkten var klockan strax efter 18. Jag hade inte direkt lust att sitta dar och vanta i fem miljoner timmar, sa jag borjade fraga folk pa gatan om de kunde engelska och om de hade en telefon. Jag var ratt otursam, tills jag stotte pa en trevlig liten dam som inte pratade ett ord engelska, men som forstod att jag var i nod och behovde en telefon. Pa japanska forklarade hon att jag kunde folja med henne hem och lana hennes telefon, det var i alla fall sa jag tolkade det, och sa blev det ocksa. Hennes dotter, eller nagot sadant, kunde pyttelite och ytterst begransad engelska, men anda sa pass mycket att hon forstod min situation. Vi ringde Yas, for som tur var hade jag hans nummer pa mobilen (det galler att vara forberedd, for jag hade tankt att aven om jag inte kan anvanda mobilen kanske jag behover hans nummer, och se sa ratt jag hade), men han svarade inte, trots att vi ringde tre ganger. Men sa plotsligt ringde han upp till deras nummer, och lovade att komma och lasa upp om 10 minuter, for som tur var sa var han inte langt borta.
Det visade sig att han hade last med den andra nycklen (hans dorr har tva olika las, och jag har bara nyckel till det ena), det lilla notet. Men som tur var sa loste det ju sig, och jag fick en trevlig liten inblick i hur trevliga och hjalpsamma japaner kan vara!
Nu till mitt aventyr tidigare idag.
Yas skulle vara upptagen precis hela dagen, sa jag bestamde mig for att besoka tva museum pa egen hand. Forst till Nationalmuseet, och dit hittade jag nagorlunda smidigt. Rakade bara ta fel metro, eller tag eller vad det nu ar, en gang, men jag lyckades i alla fall ta mig fram till slut.
Sedan skulle jag till ett annat museum med orientaliska saker, pa ett helt annat stalle. Och nar jag kom ut fran den metron var jag helt forvirrad. Jag kom vilse nastan direkt, men trodde att jag visste vart jag skulle, men for det skulle vara en jattehog byggnad, sa jag forsokte ga dit, men jag fattade aldrig hur man skulle ta sig runt pa omradet, sa jag bestamde mig for att forsoka ta mig tillbaka till stationen istallet, men det hade jag ingen aning om hur jag skulle gora. Sa jag gick bara pa kann, helt vilsen och bortkommen i lilla Tokyo. Jag var ratt trott pa att inte veta var jag var, och plotsligt kom jag till en valdigt livlig och fargglad gata som jag gick nerfor, och sa vips var jag nara stationen igen.
Hem kom jag sedan valdigt smidigt. Inga vimseturer dar inte. Ratt metro tva ganger, plus ratt buss. Men sedan blev det problem.
Min nyckel fungerade inte!
Yas skulle inte komma hem forran 23 och vid den har tidpunkten var klockan strax efter 18. Jag hade inte direkt lust att sitta dar och vanta i fem miljoner timmar, sa jag borjade fraga folk pa gatan om de kunde engelska och om de hade en telefon. Jag var ratt otursam, tills jag stotte pa en trevlig liten dam som inte pratade ett ord engelska, men som forstod att jag var i nod och behovde en telefon. Pa japanska forklarade hon att jag kunde folja med henne hem och lana hennes telefon, det var i alla fall sa jag tolkade det, och sa blev det ocksa. Hennes dotter, eller nagot sadant, kunde pyttelite och ytterst begransad engelska, men anda sa pass mycket att hon forstod min situation. Vi ringde Yas, for som tur var hade jag hans nummer pa mobilen (det galler att vara forberedd, for jag hade tankt att aven om jag inte kan anvanda mobilen kanske jag behover hans nummer, och se sa ratt jag hade), men han svarade inte, trots att vi ringde tre ganger. Men sa plotsligt ringde han upp till deras nummer, och lovade att komma och lasa upp om 10 minuter, for som tur var sa var han inte langt borta.
Det visade sig att han hade last med den andra nycklen (hans dorr har tva olika las, och jag har bara nyckel till det ena), det lilla notet. Men som tur var sa loste det ju sig, och jag fick en trevlig liten inblick i hur trevliga och hjalpsamma japaner kan vara!
Kommentarer
Trackback
