Kap. 4 Samma kläder i plugget sen 1892

När Herman skrev sin bok 1984 stötte han på en skola som var mycket stolta över att inte ha bytt sin skoluniform sedan 1892. Pojkarna hade svarta höghalsade jackor och skärmmössor och flickorna sjömansklänningar med kjolar som gick ner till halva vaden. Och så knäppkängor. Idag ser det ungefär likadant ut. Jag såg en flock elever på ett av nöjesfälten i jackor som jag trodde hörde till marinen eller något sådant.

Kap. 5 Gangster, ett yrke man inte föraktar

Det här kapitlet kan jag inte yttra mig speciellt mycket om, eftersom jag inte stött på några gangsters i Japan. Men det är klart, enligt Herman så håller de bara sig till varandra och polisen har stenkoll på vilka som tillhör vilka gäng. Och tydligen är Tokyo supersäkert, nästan aldrig några rån eller påhopp, och ännu mer sällan är det turister som drabbas. Jag kan väl inte annat än att hålla med egentligen, eftersom jag inte upplevde Tokyo som en "farlig" stad.

Kap. 6 Åtta kanaler mord och hor

Ännu ett kapitel som jag inte har någon egen uppfattning om. Jag tittade inte på TV en enda gång under min två veckor långa vistelse i Japan. Men enligt Herman så visar man, i alla fall på 80-talet, mängder blod och nakna kroppar på kvällarna. Men som sagt, jag hoppar över en längre analys på det här kapitlet.

Kap. 7 Tack = Det är svårt att finnas till

Det här kapitlet berör japanskan som språk. Herman skriver att det är världens svåraste språk att lära sig, inte minst det skrifliga. Och ja, jag kan bara instämma till fullo. Yas försökte lära mig några enkla fraser, så som, hej, trevligt att träffas, jag heter Anna, osv. Men tydligen betonar de inga stavelser över huvud taget, vilket gör det väldigt svårt att få det rätta uttalet. Och att skriva det är ju bara helt omöjligt. Två olika ljudalfabet med 48 tecken i varje, plus kanji inlånat från Kina, plus lite "vanliga" tecken också.

Herman ger oss en liten språklektion i sin bok. Tack på japanska heter, som många säkert känner till, arigato. Men var färre vet om betyder det ordagrant "Det är svårt att finnas till", och det är tydligen precis så som japanen känner, att han måste återgälda skulden så fort som möjligt. Ursäkta på japanska heter sumimasen, vilket betyder "Detta är inte slutet", vilket innebär att den som ber om ursäkt förr eller senare kommer att bli tvungen att betala igen vad han ställt till med.

När jag var i Japan fick jag en lektion i hur en japan bör uppträda gentemot sina vänner, och något av det värsta man kan säga är att man inte bryr sig eller att det inte spelar någon roll. Tex "Var vill du äta någonstans?" eller "Tycker du att den här restaurangen ser bra ut?" måste besvaras med en riktig åsikt, och inget neutralt. I värsta fall, om man inte har någon åsikt, kan man svara "Jag har ingen erfarenhet av den här typen av mat, kan du vara snäll och förklara för mig vad det är?". Inte för att jag vet exakt vad det här hade med Hermans kapitel att göra, men det var något som jag reagerade på vad gäller japanernas sätt att tänka genom språket.