Igår jobbade jag på min gamla gymnasieskola som matteprovvakt. Det var i princip inga elver där, så under mina 6,5 timmar jag var där satt jag mest och läste en bok vid namn "Japaner, japaner, japaner" skriven av Herman Lindquist 1984. Han bodde i Japan under en treårsperiod och arbetade som Sveriges Radios korrespondent. Jag tänkte nu jämföra mina egna uppleveleser och betraktelser med hans i en liten "artikelserie". Och så får vi se hur mycket som förändrats på 25 år.

Kap. 1 Välkommen till världens fulaste huvudstad

Herman skriver att det tar en timme med buss från flygplatsen till själva terminalen på Narita flygplats med buss. Så fungerar det inte riktigt idag. Tacka vet jag tunnelbanor! Fast i och för sig, det tar fortfarande en dryg timme att ta sig till Narita från centrum. Det är det ju lite svårt att ändra på.

Kap. 2 Ursäkta min fula frus otäcka mat

Enligt Herman är det superovanligt att man blir hembjuden till en japansk familj. Jag hade ju lyckan att få besöka Yas familj i Osaka, och de levde inte alls så trångt som Herman beskriver det. Visserligen fick jag sova på en madrass på golvet, men Yas syster hade sitt eget rum med en vanlig säng, precis som vilken svensk tjej som helst. Däremot stämmer det som Herman skriver att man får ta av sig skorna ininanför dörren, sedan är det ett litet steg upp där man får gästtofflor på fötterna, och ska man sedan in i sovrummet (där golvet är täckt av sävmatta) måste man ta av sig tofflorna igen och gå i strumplästen. Att japanerna helt tiden ber om ursäkt för sig själva upplevde jag inte heller. "Ursäkta min fula hustru.. och inte kan hon laga mat heller.. ingenting har vi att bjuda på!" är ett av Hermans exempel på vad man kan få höra när man besöker en japan. Men ingenting i den stilen yttrades när jag var i Osaka. Yas familj var ju tvärtom väldigt angelägna om att få visa upp sin fantastiska toalett.

I samma kapitel berättar Herman även om bugningarnas vikt i Japan. Här bugas det till som tätt, och visst, det gör det fortfarande, men kanske inte i samma utsträckning som på 80-talet. Då var det viktigt att man bugade från midjan olika djupt beroende på rang, men när jag till exempel var på nöjesfälten i Japan så nickade bara "insläpparna" lite med huvudet och hälsade oss välkomna. Det var inga djupa bugningar där inte. Herman skriver att hissflickorna i de stora varuhusen bugar 2560 gånger i snitt per dag, och att konduktörerna på statsjärnvägarna bugar 2132 gånger per dag. Vad jag vet finns inga av de jobben kvar idag.

Kap 3. Världens dyraste biffar

Tydligen var köttpriset hisnande högt i 80-talets Japan, eftersom kossorna fick dricka öl och fick sákemassage av sina ägare. Upp till 1000 kr kilot kunde det visst kosta. Här har jag absolut ingen aning om hur det ser ut idag, eftersom jag är vegetarian och inte ens så mycket som kastar en blick på köttpriserna.