17.25 Söndag

F*n vad jag hatar att åka härifrån.

Väskan är halvpackad, men jag vill verkligen inte påskynda det. Helst av allt vill jag stanna kvar här och inte åka iväg.

Igår tog jag avsked från Jeremy. Vi spenderade hela eftermiddagen/kvällen/natten tillsammans innan han var tvungen att åka hem till sin farbror där han skulle sova för natten. Tillsammans hade vi virrat runt i Sydney, ätit middag hos hans farbror med familj, varit hemma hos mig och hälsat på och bara varit. Fruktansvärt jobbigt att säga hej då. Han flög till Northern Territory i morse och ska jobba där i en evighet. Eventuellt ska han till Sverige i sommar, så då gäller det bara att passa in det till när jag är hemma också. Men jag saknar honom redan otroligt mycket.

Varför känns livet så orättvist ibland?

Idag gjorde jag en kladdkaka till Hee och köpte massa koreanska saker till henne, eftersom det var hennes födelsedag i torsdags, något hon inte yppat ett endaste litet ord om. Sedan fick jag ett supergulligt litet brev av henne, och jag kommer sakna henne jättemycket också.

Ingen av de andra i familjen är hemma för tillfället. Le är i Tasmanien på australiensiskt roddmästerskap, Ry är hos en kompis och mamman jobbar.

Jag känner en fruktansvärd tomhet när jag tänker på att jag måste lämna tre månader bakom mig och gå vidare. Visserligen känner jag att det är dags, men samtidigt bävar jag för det. Jag hatar avsked och uppbrott. Fördelen är att hästgården bara ligger 50 minuter "hemifrån", så jag kan åka hit och hälsa på om jag har en ledig dag. Det känns lite skönt i alla fall. Men tomheten känns ändå överväldigande och jag kommer verkligen sakna allting här. Alla i huset, inklusive Billy, närheten till stranden, närheten till city, att ha ett kök med massa mat i, alla små detaljer som gör det så bra här.

Nu gäller det att försöka fokusera på det nya och hoppas på att det blir minst lika bra som mina tre första månader i Sydney.